Candlemass – Liverecension Gefle Metal Festival 2016-07-16

137 Shares

[media-credit name=”Foto: Anna Fabbri” align=”aligncenter” width=”500″]Candlemass GMF 2016[/media-credit]

Tänk er följande: Tiden är lördag kväll. Platsen är strax nedanför Goat Stage. Den är noga utvald. Tillräckligt nära för att se bra. Tillräckligt långt ifrån för att höra bra. Bandet man väntar på är Candlemass, ett av banden man har sett fram emot mest att se på hela festivalen. Luften dryper av förväntan. I år är det 30 år sedan den banbrytande Epicus Doomicus Metallicus såg dagens ljus, och detta är den enda jubileumsspelningen i Sverige. Man diskuterar denna historiska tilldragelse med människorna runt omkring. Ryktet säger nämligen att de svenska doom-pionjärerna kommer att bjuda på något i hästväg. En väldigt speciell gästartist, närmre bestämt.

”Jag vet vem det är”, säger en snubbe från Väsby. Man vill inte veta vem, egentligen, men frågar såklart ändå. ”Sångaren i Ghost”, svarar han. ”Utan mask.” Yeah right, tänker man förstås. Man går ju inte på vad som helst. Det verkar nästan lika otroligt som att Messiah Marcolin skulle ta plats på scen med sina forna bandkamrater. De av dom som eventuellt är kvar i bandet alltså. ”Jag är helt säker”, säger snubben. Man sätter inte emot, utan ler bara så där artigt som man gör när man innerst inne tycker att vederbörande är lite galen. Sedan drar spelningen igång, och det ordas inget mer om detta.

”Mirror Mirror” är kvällens första låt. Ljudvågorna från basen får kroppen att kännas som the Maulers boxboll, och eftersom bandets egentliga kroppspulsåder Leif Edling fortfarande lyser med sin frånvaro är det Per Wiberg (Opeth, Spritual Beggars mm) vi ser på hans plats. Om det är något Candlemass är känt för, näst efter att vara bandet som satte standarden för episk doommetal, är det alla medlemsbyten genom åren. Sångarna är inget undantag, men Mats Levén – den senaste i ordningen – har verkligen växt in i rollen som bandets frontman. Han känns faktiskt mer självklar är någonsin.

De fortsätter på den inslagna vägen med ”The Dying Illusion” och ”A Cry from the Crypt”. Allteftersom står det klart att det är gammalt material som gäller, så det blir varken Psalms for the Dead eller Death Thy Lover. Det är riktiga mastodontlåtar man har valt. Många är över sex minuter långa. De flesta inbjuder till doomdans, men tempot höjs tillfälligt och välbehövligt under ”Emperor of the Void”. När så de inledande tonerna till ”At the Gallows End” klingar ut mellan gasklockorna reser sig armhåren. Det sker numera reflexmässigt efter ungefär tre sekunder, och om det är någon låt som fansen skrålar med till med gusto så är det just den här.

Vad tror ni händer sedan? Vem träder in på scenen, sjungandes på ”The Well of Souls”? Papa Emeritus III, givetvis, i full mundering. Jag är både lycklig och besviken. Lycklig, eftersom jag dyrkar Ghost. Besviken, eftersom jag inte fick bli överraskad. Snart fylls luften av kameror, precis alla verkar filma eller fota, så istället för en liladraperad Papa ser jag femtio varianter av portabel elektronik. Efter sisådär sju minuter förvinner han igen, och den återstående delen av konserten framförs av Mastodontlåts-Mats. Papa E i all ära men det är ändå han som är kvällens huvudperson, även om Leif Edling också känns märkligt närvarande.

Konfettiregnet till ”Chrystal Ball” känns lite oortodoxt på en doomspelning, men påminner om att detta är en festlig tillställning. Med håret fullt av papperslappar instämmer jag i allsången till den avslutande ”Solitude”. Candlemass har för vana att avrunda sina mässor med just denna, den allra första låten på det allra första studioalbumet, även om det kan kännas lite bakvänt. Jag väljer att se det som att ett slut egentligen är starten på något nytt. Åtminstone är det starten på nedräkningen till nästa jubileum. Band: Candlemass

Candlemass – Gefle Metal Festival 2016-07-16

Datum: 2016-07-16
Plats: Goat Stage, Gasklockorna Gävle
Betyg: 5/5
Bäst: At the Gallows End

Låtlistan
Mirror Mirror
The Dying Illusion
A Cry from the Crypt
Emperor of the Void
Demons Gate
At the Gallows End
The Well of Souls (med Papa Emeritus III)
Chrystal Ball
Solitude

[custom-facebook-feed album=10153578217431008 albumcols=4 num=100 exclude=social,link,likebox]

137 Shares

Relaterade artiklar

Sweden Rock Magazine
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019

Följ oss på Facebook!

Rocknytt Topp 20 Pirate Rock

GÅ TILL OMRÖSTNINGEN