NYHETER
CD
BÖCKER
SKÄRSELDEN

Rapport från Graspop del 4 – Söndag

23 Shares

[media-credit name=”Foto: Anna Fabbri” align=”alignnone” width=”500″]iron maiden 02 foto anna fabbri[/media-credit]

På Graspops sista dag beslöt sig solen äntligen för att visa sig någon längre stund, och leran började torka upp lite. Efter två festivalhelger på rad började tröttheten nu slå till ordentligt, så thrashbandet OVERKILL fick ta på sig rollen som dagens väckarklocka. Ljudnivån var åtminstone hög nog att skaka liv i alla sinnen, men det börjar kännas som standard nu. Lagom till avslutande låtarna ”Elimination” och ”Fuck You” var jag vaken nog att gå och sätta mig i det relativt torra gräset (som fortfarande gick att hitta ganska långt ifrån huvudscenerna) och mysa till SHINEDOWN. Även de spelade ju på Sweden Rock, men speltiden var kortare här och rymde bara nio låtar. Därför hoppade de över ”Simple Man”, hiten de har lånat av Lynyrd Skynyrd, som man på SRF tillägnade Muhammad Ali. Slutet med ”Second Chance”, ”Cut the Cord” och ”Sound of Madness” var den största behållningen. Då hade jag till och med kommit upp på fötterna igen. Medan vi lyssnade på Shinedown läste vi också på nyheterna om att Bryssels tågcentral hade stängts av för misstänkt bombhot, och hemresan började kännas onödigt spännande.  

Kvalitetsorkestern SAXON stod näst på tur. Medan jag klafsade mellan Main Stage 1 till 2 funderade jag på hur många gånger jag har sett dom, ett antal, men vissa saker tål att upprepas. Den stabila Biff Byford stod för årets hundrade Lemmyhyllning. Utan Motörhead hade det helt enkelt inte funnit något Saxon. Byford roade sig också med att mitt i spelningen äta upp låtlistan och säga åt publiken att bestämma resten. Den andra halvan såg därmed ut så här: ”Wheels of Steel”, ”Crusader”, ”And The Bands Played On”, ”Denim and Leather” och – tada – “Princess of the Night”. Inga större överraskningar där.



Varje gång jag ser Saxon tänker jag för övrigt på Geezer Butler. Han har faktiskt en son som också kallas Biff. Jag tycker att det är sanslöst roligt, med tanke på att Geezer är vegan sedan barnsben, men det är kanske bara jag…   

Tysk-rumänska POWERWOLF var en ny livebekantskap för mig. Deras power metal innehöll precis lagom mycket power, och det är ett band som jag absolut kommer att lyssna mer på. Klassiskt skolade sångaren Attila Dorn har en rejäl pipa, men stundtals höll den faktiskt inte alls i den belgiska luften. Kanske en dålig dag? Deras ”Holy Heavy Metal Mass”, som Dorn kallade det vid upprepade tillfällen, bestod mest av catchiga refränger med rejäl rövarsångskänsla. Från det senaste albumet Blessed & Possessed fick vi höra titelspåret samt ”Army of the Night” och ”Armata Strigoi”. Mässan rundades av med pampiga ”Lupus Dei”.

ANTHRAX var ett av banden som jag hade sett fram emot mest att se, och de visade genast på en stark form. Ljudet var vasst och klart redan i inledande ”You Gotta Belive”, som också är första spåret på den senaste skivan For All Kings. ”Got the Time” kom redan som nummer två och väckte liv i den som eventuellt stod och sov fortfarande. Bandet verkade ha återfötts i sin 80-talsform. Joey Belladonnas röst var riktigt giftig men allra brutalast var ändå trummisen Charlie Benante, som måste ha suttit backstage och halsat raketbränsle innan giget. Shit!

”Caught In a Mosh”, ”Fight´Em Til You Can´t, nya ”Evil Twin” och ”Antisocial” blixtrade förbi, och circle piten var mer eller mindre konstant i den främre delen av publiken. Den tredje och sista nya låten vi fick höra var ”Breathing Lightning”, som tyvärr kändes som en lång transportsträcka fram till avslutande ”Indians”. Precis som på SRF avbröt Scott Ian mitt i låten och uppmanade till mer engagemang i ”The War Dance”. Inte för att det egentligen behövdes i det här sällskapet.    

[media-credit name=”Foto: Anna Fabbri” align=”alignnone” width=”500″]iron maiden 01 foto anna fabbri[/media-credit]

Efter ännu en lång dag var det dags för IRON MAIDEN. Jag hade givetvis läst Rocknyttkollegan Niklas Webjörn Perssons recension av deras spelning på Ullevi, och visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. När jag stod och väntade på att djungelfilmen med Ed Force One skulle dyka upp på storbildsskärmarna som omgav de båda huvudscenerna funderade jag faktiskt mest på hur jag skulle orka stå där i två timmar till, och sen se ytterligare en spelning efteråt. Snacka om lyxproblem.

Platsen jag stod på var vald med omsorg. Anthrax hade låtit förbannat bra just där, och därför blev jag både förvånad och besviken när ljudet var så obegripligt mycket sämre när Maiden sprakade igång. Jag kunde se Bruce Dickinson studsa runt på en riktigt skaplig mayaruin, men hörde knappt ett ord han sjöng av öppningslåten ”If Eternity Should Fail”. Efterföljande ”Speed of Light” var en lika stor besvikelse, och intresset var ljummet i publiken efter två låtar i rad från nya The Book of Souls. Kanske var det så att den typiska Graspopbesökaren helst hade velat ha ett best of-set?

Bruce mellansnack handlade mycket om bandets ”legacy” (en försköning av ålder), och kvällens första legacy-låt var ”Children of the Damned”. Absolut ingen dålig låt, men ett något udda val kanske, med tanke på att alldeles för många i publiken verkade ägna sig åt något annat. Många vaknade inte förrän Bruce dök upp i den röda uniformsjackan och vajade med Union Jack till ”The Trooper”. Energin levde vidare under ”Powerslave”, men känslan av ointresse var snart tillbaka. Fansen längst fram såg dock ut att njuta av varje sekund av de nya alstren, och bandet verkade också ha riktigt kul när de lattjade med en monstruös variant av Eddie. Mellansnacket var också riktigt underhållande. Det man hörde av det, alltså. Många av de som stod runt mig babblade mer än lyssnade. Ljudet tog sig lite men inte tillräckligt, och särskilt sången var en riktig besvikelse. Bruces ansträngningar nådde tråkigt nog inte hela vägen ut. Oavsett vilket var det skönt att se honom tillbaka på scenen i så fin form efter sjukdomen.

Större delen av den första timman var alltså nytt material, men efter den fängslande ”The Book of Souls” var det plötsligt legacy för hela slanten. ”Hallowed Be Thy Name” väckte allsången som slumrat alldeles för länge, och när ”Fear of the Dark” tog vid var det för första gången riktigt skön stämning. Det var inte Rock in Rio, men det var i alla fall värdigt Graspop. Känslan satt i hela vägen in i kaklet med ”Iron Maiden”, som var det sista vi fick höra innan bandet försvann bakom scenen.

Ur ruinerna och elden reste sig sedan en uppblåsbar djävul till tonerna av ”The Number of the Beast”, men trots att detta är själva essensen av allt som är Iron Maiden var det den efterföljande, betydligt nyare ”Blood Brothers” som var kvällens absolut bästa låt. Då blev det äntligen så där magiskt som man vill att det ska vara när Maiden kommer till stan, och just med tanke på platsen kändes det extra starkt att den tillägnades offren för terrorattackerna i Orlando, Paris och Bryssel. Avslutande ”Wasted Years” hörde också till kvällens bästa låtar. Till tonerna av Monty Pythons ”Always Look On The Bright Side of Life” gick jag därifrån och funderade på hur jag skulle sätta ett rättvist betyg på en sådan ojämn spelning. Det tog verkligen emot, men trotts bandets kämpaglöd och spelglädje blev upplevelsen tyvärr inte mer än godkänd.

Betyg: 3/5

Kontrasten var enorm när TWISTED SISTER sparkade igång sitt 40 and F*ck It-set med ”What You Don´t Know (Sure Can Hurt You)”. Till att börja med var det en rejäl skillnad på ljudkvalitén, och på de uppkäftiga jänkarnas pågående avskedsturné är låtlistan förstås bara en enda lång nostalgitrip. Enligt Dee var det denna kväll nytt publikrekord på Graspop, och det märktes. Det 120 000 starka publikhavet såg inte ut att ha något slut, så gissa om det var gung i leran och tryck i allsången. Det var den känslan jag saknade på Iron Maiden innan.  

Dee Snider är fortfarande i kolossalt bra trim, och när man såg honom studsa fram igenom natten som en manisk aerobicsinstruktör var det svårt att ta till sig att bandet faktiskt lägger ner. Det är så han säger det i alla fall. Det är slut nu, på riktigt, men något säger mig att Dee kommer att synas och höras ett bra tag till. Resten av bandet känns aningen närmre pensionen, men då bortser jag förstås från AJ Peros ersättare Mike Portnoy bakom trummorna.

[media-credit name=”Foto: Annicka Nilsson” align=”alignnone” width=”500″]dee snider 01 twisted sister foto annicka nilsson[/media-credit]

Fram tills extranumret var setlisten exakt samma som på Sweden Rock häromveckan. Sedan blev det ont om tid. Allsången till ”We´re Not Gonna Take It” ville nämligen aldrig ta slut. Återigen var det terrorister och allsköns idioter som fördömdes och förbannades, och det fortsätter in i nästa låt. Allsången till Rolling Stonescovern ”It´s Only Rock´n´roll (But I Like It)” övergick från I Like It via I Love It till Fuck You, med tillhörande långfingrar i luften. Ett av kvällens finaste ögonblick. Eftersom Dee ansåg att det var fullständigt meningslöst hoppade de över momentet där de går ut och kurar bakom scenen innan extranumret. Något ”Come ut and Play” fanns det inte tid till, så därför gick de rakt på S.M.F innan bandet motvilligt tackade för sig. Publiken var minst lika ovillig att gå hem. Långt efter att konserten var slut och årets avslutningsfyrverkerier var över fortsatte folkmassorna att sjunga ”We´re Not Gonna Take It” – i toakön, i öltälten, på väg mot utgången, you name it.  

Jag har haft turen att få se Twisted Sister tre gånger det senaste året. Spelningen på torget i Töreboda ifjol var smått surrealistisk och avskedsspelning på Sweden Rock var en värdig avrundning på kärlekshistorien med Sverige. Den här kvällen på Graspop 2016 slog allt. Det var utan tvekan festivalens höjdpunkt och en urladdning utan like. Tack för allt, Twisted Sister!

Betyg: 5/5

 

Sammanfattning av Graspop Metal Meeting 2016

Årgång: 21 – den blötaste i ordningen

Antal band: 106

Antal spelminuter: 5850

Publik: 155 000

Antal campare: 30 000

Nationaliteter: 103

Headlines: Dirkschneider (tor), Black Sabbath (fre), Volbeat (lör), Iron Maiden (sön)

Svenska band: Ghost, Soilwork, Amon Amarth, Dark Funeral, Bloodbound, Grand Magus, Amaranthe och Shining

Bäst: Systemet med sk tokens fungerade hur bra som helst. All betalning gick supersnabbt och köerna var minimala. Nackdelen med tokens är att det var lätt att tappa koll på vad saker och ting kostade. En pytteflaska med vatten eller dricka kostade 1 token, vilket man skulle kunna tro motsvarade 1 euro men i själva verket motsvarade knappt 30 SEK. Maten gick oftast på 3 tokens.

Sämst: alldeles för få toaletter, och alldeles för mycket stopp i de som fanns… Skyttelbussarna till Metal Town och Dessel nattetid var också underdimensionerade.

Hemresan flöt på utan minsta krångel. På måndag förmiddag möttes vi av en lång rad bussar som stod klara att frakta festivalbesökare tillbaka till Mol station. Därifrån gick tåget via Antwerpen till Bryssel-Zaventem Airport.

Tack för den här gången Graspop, och på återseende.

23 Shares

Relaterade artiklar

POPULÄRT JUST NU
FILM
LIVE
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019 heavy metal

Följ oss på Facebook!