NYHETER
CD
BÖCKER
SKÄRSELDEN

Rapport från Graspop del 3 – Lördag

24 Shares

graspop 05 lisa willman

Detta var dagen då jag insåg att regnbyxor är det ultimata festivalplagget. Vädret var lika ostadigt som Ozzys sånginsats kvällen innan, och större delen av dagen ägnades åt hut-häng, gapflabb och inspelning av videos med fler(o)stämmig sång. En viktig del av festivallivet.

Efter att ha missat band som Halestorm, Paradise Lost och Testament tågade vi i samlad trupp och med leriga skor till området, och kom igenom säkerhetskontrollerna lagom för att proviantera till DROPKICK MURPHYS spelning på Main Stage 2. I min festivalguide beskrivs Bostongänget som en blandning av The Clash och The Dubliners, eller som den keltiska punkens AC/DC. Tror jag. Hela guidboken är på flamländska. Det känns dock som korrekta liknelser. Det var partystämning både på och framför scenen när de inledde med ”The State of Massachusetts”, allsången rungade till ”Johnny, I Hardly Knew Ya” och folk dansade i leran till ”The Boys Are Back”. Givetvis körde de även den något sönderspelade ”Rose Tattoo” och avslutade med ”I´m Shipping Up to Boston”. En bra start på dagen/kvällen.



[media-credit name=”Foto: Lisa Willman” align=”alignnone” width=”500″]graspop 04 lisa willman[/media-credit]

Efter några varv i pariserhjulet för att överblicka området hann jag med några få men stämningsfulla låtar med SATYRICON innan det var dags för lördagens höjdpunkt för egen del – GHOST. De verkar bara bli bättre och bättre för varje gång, och i vintras när de spelade i Lisebergshallen hemma i Göteborg blev det stående ovationer och högsta betyg.

Den här gången hade de tyvärr bara en timma till sitt förfogande, och hade förstås fått kapa en hel del i låtlistan. Inga Roky- eller Abbacovers med andra ord. Av 12 låtar var hela åtta från Meliora (dvs hela plattan förutom ”Majesty” och ”Deus In Absentia”). Infestissumam och Opus Eponymous fick bidra med ynka två var. Min gamla favorit ”Elizabeth” lyste med sin frånvaro även denna gång, men jag ska verkligen inte klaga. ”Rituals” är inte dålig den heller.

[media-credit name=”Foto: Effie Trikili” align=”alignnone” width=”484″]ghostsrfeffietrikili01[/media-credit]

Papa E3 svassade självsäkert runt på scenen och bjöd på bitsk humor och sexualkunskap. Som satans evangelist uppviglade han till traditionsenlig allsång i ”Year Zero” och bidrog säkerligen till själslig oro hos bokstavstroende Desselbor. ”He Is” var utan tvekan kvällens mest stämningsfulla låt, ”Mummy Dust” den tyngsta och avslutande ”Monstrance Clock” den mest givna.

Betyg: 4/5

Kvällens headline var giganterna VOLBEAT. Det behövs nog ingen närmre introduktion av bandet vid det här laget, men jag läste återigen i mitt program för skojs skull: ”een unieke cocktail van Metallica-achtige metal op smaak gebracht met invloeden uit de rock´n´roll en country”. Japp. Michael Poulsen både låter och ser ut som metal-Elvis och har lånat en hel del från Johnny Cash.

Det var säkert en och en halv timma kvar när jag och kompisgänget ställde oss vid Main Stage 1 och väntade. Vi ställer oss långt fram, sa vi. Det blir kul. Under tiden lyssnade vi på NIGHTWISH som spelade på Main Stage 2. Det lät riktigt bra, men det enda vi såg av bandet och Floor Jansen var på de stora bildskärmarna. Regnet tilltog hela tiden, men vi väntade tålmodigt. Det är värt det, intalade vi oss. Jag vet inte varför, för själv slutade jag lyssna på Volbeat när de släppte den fjärde skivan. De brukar dock vara bra live.  

När Poulsen och co till slut började spela riktigt öste regnet ner. Efter eldsflammor och höga knallar drog de igång med ”The Devils Bleeding Crown”, som också är öppningsspåret från den rykande färska Seal the Deal & Let´s Boogie. Redan då var publiken skogstokig. Efterföljande ”Heaven Nor Hell”, ”A Warriors Call” och ”I Only Wanna Be With You” gjorde inte saken bättre. Det var i princip upplopp längst fram.

Någonstans i den vevan förvandlades jag till häxan surtant. Jag manglades från alla håll, åkte med i utkanten av en circle pit och tappade sugen fullständigt. Jag tyckte att allt lät precis likadant, jag fick inte höra mina favoriter från förr och flippade ur totalt på alla som crowd surfade och envisades med att rasa ner på mig ständigt och jämt. Och om de absolut var tvungna att ramla ner på mig kunde de väl åtminstone låta bli att fisa?

Fel person på fel plats helt enkelt, eller kanske bara sömnbrist. Robert Gustafssons imitation av Ingmar Bergman låg och malde i tankarna. Folk har trevligt här – fy fan vad jag mår dåligt.

[media-credit name=”Foto: Effie Trikili” align=”alignnone” width=”480″]volbeat-effie-trikili-rocknytt.net[/media-credit]

MEN om jag ska försöka vara aningen mer objektiv låter det lite annorlunda:

Volbeat gav verkligen järnet som headline på Graspops andra kväll. Med glödande gitarrer och en aldrig sinande energi bjöd de den blöta men glada publiken på en rad riktiga käftsmällar. Fem av låtarna som framfördes var nya, och den finstämda ”For Evigt” såg ut att beröra många. Även frontmannens hyllning till sin far i den äldre låten ”Fallen” var väldigt uppskattad. Ljudet var riktigt bra, och Poulsens stämma verkade vara helt vattentät. En upphöjd eldränna som löpte över hela scenen bidrog till att hålla uppe värmen.   

Kopplingen till Johnny Cash var aldrig långt borta, och ”Sad Man´s Tongue” inleddes som på tidigare spelningar som ”Ring of Fire”. Poulsen framstår fortfarande som en ödmjuk dreng, trots bandets enorma framgångar, och uttryckte flera gånger sin tacksamhet över att så många hade trotsat vädrets makter denna lördag. Han uppmanade också till circle pits och crowd surfing, och publiken var inte sen att hänga på. Scenen badade i eld, och extranumret med ”Still Counting”, ”Radio Girl”, ”Seal The Deal” och ”The Mirror And The Ripper” utgjorde en sprakande avslutning på kvällen.

Betyg: 4/5

24 Shares

Relaterade artiklar

POPULÄRT JUST NU
FILM
LIVE
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019 heavy metal

Följ oss på Facebook!