Liverecension – Deep Purple, Stora scenen, Liseberg 2016-07-01

127 Shares

[media-credit name=”Foto: Effie Trikili” align=”aligncenter” width=”484″]deeppurple04iangillaneffietrikili484[/media-credit]

Innan ni, kära läsare, attackerar mig för min hårda dom mot Rock and Roll Hall of Fame-legendarerna Deep Purple vill jag redan nu göra en sak fullkomligt tydlig och klar: Jag har älskat Deep Purple ända sedan jag var en barnunge och hörde plattan In Rock för första gången. Men det innebär inte att jag haft för höga förväntningar på kvällens spelning Jag inser mycket väl att det är frågan om en nostalgimaskin, där medlemmarnas ålder är farfarshög. Jag känner tacksamhet över att jag får uppleva dessa herrars sista ansträngningar, men samtidigt känns det inte riktigt OK i magtrakterna.

De är gamla och lite ringrostiga, visst, that’s life. Jag fattar det. Jag förväntar mig inte Made in Japan på Lisebergs stora scen, jag förväntar mig bara några professionellt framförda klassiker, och utgår naturligtvis från att de kommer att avverka några av de usla nya låtarna. Och det är ok.



Men, frågar jag mig, är Deep Purple relevanta annat än som en ren och skär nostalgitripp?

Det blir oerhört svårt att inte jämföra med fornstora dagar, speciellt när Ian Gillans röst sviker och Steve Morse och Don Airey envisas med att fläska på med utdragna och allt annat än inspirerande solon. Det hela blir än mer uppenbart när de nyare svaga gubbrocklåtarna ställs vid sidan av gigantiska klassiker från odödliga plattor som In Rock, Fireball och Machine Head. Dessutom recuderas Lazy till en smärre katastrof. Don Airey inleder med ett långt orgelsolo som inte på långa vägar når upp till Jon Lords nivå. Hur ska jag beskriva detta? Gubbig tivolimusik, jazzig boogie woogie och proggmuzak i en enda röra, utan tillstymmelse till känsla.

När Airey strax innan Perfect Strangers väver in Abbalåtar som S.O.S och Dancing Queen känns det som om ett åldrat fyllo kidnappat dansbandets orgel på Silja Linefärjan och vägrar sluta jazza loss, även sedan lyset släckts och alla gått tillbaka till sina hyttar för att sova. Mot slutet av konserten framför Roger Glover ett bassolo som får Gene Simmons i Kiss att framstå som en virtuos. (Den enda som inte spelar solo ikväll är trummisen Ian Paice, som nyligen fick en mindre stroke, vilket senarelade Lisebergsspelningen.) Med detta sagt, så är det Paice och Glover som är den stabila kompsektion som driver maskineriet bort från totalt haveri.

Så har vi Steve Morse. Jag måste nog utveckla detta en smula för att motivera mitt låga betyg för er ännu mer. Morse är ju egentligen ingen dålig gitarrist – men han är en helt annan slags gitarrrist än Richie Blackmore.

Att ersätta Richie Blackmore med Steve Morse är ungefär som att ersätta Jimmy Page i Led Zeppelin med Steve Vais ballonggnidande gitarrspel. Om Blackmore hade klassisk musik och blues i bagaget, så är Morse en gitarrist som tycks föredra progg, metal och jazz. Han saknar Blackmores finess och fingertoppkänsla, men är trots allt en flyhänt och duktig gitarrist. Men ikväll har hans gitarr en metallisk skränig ton som är lika charmig som en industridammsugare på fullt varv.

Nåja, det är ändå inte katastrof hela vägen, i Hard Lovin’ Man gör Morse ett imponerande solo, och även Airey får till ett solo som förenar psykedeliska toner med klassisk musik i samma anda som Lord en gång gjorde. Hade det låtit så här bra hela kvällen, eller åtminstone i några fler låtar, så hade jag varit nöjd. Men tyvärr så är soloutflykterna fullkomligt utflippade och utan styrsel, och detta faktum förblir det dominerande intrycket av hela Lisebergsspelningen.

Det finns några ljuspunkter som måste lyftas fram. Mot slutet av setet, innan extranumrena Hush och Black Night, tycks fokus äntligen hamna på att genomföra bra hårdrock utan en massa meningslös utfyllnad. Perfect Strangers och Space Truckin’ är bäst ikväll, och megaklassikern Smoke on the Water framförs med ett oväntat bra driv.

Förmodligen kommer Deep Purple att harva på ett par år till, och de har nyligen utannonserat att de inom kort kommer att släppa ett nytt album. Det är kanske fåfängt och dumt, men jag hoppas fortfarande att de ska våga ta ett kliv framåt.

Liverecension – Deep Purple, Stora scenen, Liseberg 2016-07-01

Betyg: 2/5

Setlist:

Highway Star
Bloodsucker
Hard Lovin’ Man
Strange Kind of Woman
Vincent Price
Contact Lost
Uncommon Man
The Well-Dressed Guitar
The Mule
Lazy
Demon’s Eye
Hell to Pay
Perfect Strangers
Space Truckin’
Smoke on the Water

Extranummer:

Hush
Black Night

127 Shares

Relaterade artiklar

Hittade inga inlägg.
Sweden Rock Magazine

Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019

Följ oss på Facebook!