Rapport från Graspop del 2 – Fredag

[media-credit name=”Foto: Effie Trikili” align=”alignnone” width=”480″][/media-credit]

FREDAG 17/6

Idag drog Graspop igång på riktigt, och efter 2000 meter hinder inleddes dagen med kanadensarna i MONSTER TRUCK på Main Stage nr 1. Efter deras magnifika föreställning i Rockklassikertältet på Sweden Rock för en vecka sedan (betyg 5/5) hade jag minst sagt höga förväntningar. De drog igång på exakt samma sätt med ”Don´t Tell Me How to Live”, men intrycket togs genast ner av den ekande stora utomhusscenen och uselt ljud på sången. Precis som under Dirkschneider i tältet i natt var det hög volym som gällde, och det var lönlöst att försöka stå i närheten av scenen någon längre stund. Sången blev något bättre efter några låtar, men blev aldrig riktigt bra. Jeremy Widerman var även denna dag den största showaren och studsade energiskt runt över hela scenen medan han bjöd på häftigt gitarrspel. Spelningen igenom var det raka puckar från dessa hockeyentusiaster. Med låtar som ”The Enforcer”, ”Sweet Mountain River” och just ”Don´t Tell Me How to Live” kan man inte göra annat än att kapitulera.

Annons:

Betyg: 4/5

Näst band ut på min lista var svenska powertrion GRAND MAGUS som spelade i det jättelika tältet med det passande namnet Metal Dome. Även här var det dåligt ljud på just sången, och i övrigt en sådan hög volym att jag funderade på om Lemmy hemsökte mixerbordet. Vissa gillar kanske att bli fullkomligt nertacklade på konserter, medan jag själv backade tillbaka till mittlinjen och gned mina glödande öron. Till skillnad mot dagens EM-fotboll var själva spelningen en svensk succé. Några tyskar bredvid mig var konstant extatiska, och tältet var som en tryckkokare med allsång och glädje. Allra bäst var stämningen under den avslutande ”Hammer of the North”. Då var det svårt att inte vara stolt över att vara svensk.

Betyg: 5/5

Efter den urladdningen var det lagom att ta en matpaus och sitta ner en stund i det blöta gräset medan SIXX AM rundade av på en av huvudscenerna. Uppslutningen var god, bandet har många fans överallt, men det kändes som att James Michaels röst var något skakigare idag än på Sweden Rock. Stämningen var i alla fall riktigt bra när de avlutade med radiohiten ”Life Is Beautiful”.

[media-credit id=2 align=”alignnone” width=”500″][/media-credit]

På vägen hem till hut:en för en powernap drogs jag in i Marquee-tältet av ett synnerligen intressant oljud. Det var norska ARCTURUS som bjöd på avant-garde black metal, vilket var precis så speciellt som det låter. Halva spelningen återstod när jag kom och det gick faktiskt inte att gå därifrån.

Det är som sagt onödigt långt att gå till campingen, men inom själva festivalområdet är det inga större svårigheter att ta sig runt. Det är stort, men allt känns mer samlat än på exempelvis Wacken. Under fredagen har gräset på rot så sakteliga blivit något mindre och ersatts alltmer av lera, medan gräset på rulle ökar hela tiden. Jag har därför döpt om festivalen från Graspop till Grasspop.

Efter min siesta fångade jag sista delen av MEGADETHs spelning. Dave Mustaine såg ovanligt tillfreds ut och ljudet var inget att klaga på. Därefter, 21:00, var det dags för ännu ett gäng svenskar, nämligen AMON AMARTH, som gjorde ett pit stop i Belgien på sin Jomsvikingturne´. Spelningen inleddes med gamla goda ”The Pursuit of Vikings”, och följdes av både gammalt och nytt. Från nya Jomsviking fick vi höra ”First Kill”, ”At Dawn´s First Light” och ”Raise Your Horns”, men det var gamla klassiker som ”Cry of the Black Birds”, ”Guardians of Asgaard” och avslutande ”Twilight of the Tunder Gods” som gick hem bäst. De hade gott sällskap av två drakar på scenen, och det blev givetvis mycket eld och smällare. Alla såg ut att ha väldigt roligt, både på och framför scenen, och folkmassan var imponerande stor. Huvudscenerna är placerade bredvid varandra på det stora fältet, och skiljs åt av ett utsiktstorn, en ölservering och en storbildsskärm. Därför glömmer man hela tiden att det står lika mycket folk på den andra sidan och lyssnar.

Betyg: 4/5

Kvällens stora höjdpunkt för många var ändå spelningen med BLACK SABBATH. Ingen kan väl ha missat att detta är deras avskedsturné, och det var lite andaktsfullt som man stod och trängdes med närmare 100000 andra i väntan på dessa giganter. Mörkret hade sänkt sig över Dessel, och bidrog till en mäktig stämning när de startade spelningen med ”Black Sabbath”. Ozzy såg pigg ut, och lät vitalare än väntat. ”Fairies Wear Boots”, ”After Forever” och ”Into the Void” lät faktiskt riktigt bra, men glädjen blev kortvarig. Vid ”Snowblind” började rösten svika honom, och det lät bitvis riktigt illa. Jag stod flera gånger och önskade att han skulle hitta tonerna igen, men allt oftare skar det i öronen. ”Hand of Doom” kändes som ett dåligt val med tanke på detta, men med Iommys gitarrspel i fokus blev det ändå en positiv upplevelse. N.I.B likaså – tack vare Geezer Butler. Allra sämst var ”Dirty Women”, precis som på Friends Arena för tre år sedan. Jag tyckte att det var ett bra drag att de hade plockat bort den på Sweden Rock 2014, men nu var den alltså tillbaka. Avslutningen med ”Children of the Grave” och ”Paranoid” med tillhörande allsång var ändå riktigt mäktig. Hela spelningen var en riktig Paranoid-orgie. Hela sex låtar var hämtade därifrån, och inte något av kvällens bidrag släpptes efter 1976.

[media-credit name=”Foto: Effie Trikili” align=”alignnone” width=”484″][/media-credit]

Det var Geezer Butler och Tony Iommis blytunga insatser som höjde hela upplevelsen. Ozzy tillförde och förstörde i lika stor grad. Hans mellansnack var ytterst begränsat, med samma tre fraser som han har använt under flera år; I can´t fucking hear you, Let me see your hands och God bless you. Han är ändå spjuveraktig och rolig, och trots bristerna är det omöjligt att inte tycka om Ozzy.

Precis som under de senaste turnéerna var det Ozzys solotrummis Tony Clufetos som svingade trumstockar. Puritanerna kan förstås hävda att det inte låter det minsta som Bill Ward. Själv tycker jag att han tillför energi, kraft och stabilitet till livespelningarna. Trumsolon är dock inget jag direkt längtar efter. Om några veckor besöker Black Sabbath återigen Friends Arena. Det blir intressant att höra hur det låter då.

Betyg: 3/5

Allra sist på fredagen var det dags för KING DIAMOND att göra entré på Main Stage nr 2. Precis som på Sweden Rock Festival startade spelningen strax efter midnatt, vilket passade hans skräckshow som handen i handsken. Dagen både började och slutade alltså med band som jag såg så sent som för en vecka sedan. Även i det här fallet var det en spelning som jag verkligen såg fram emot, för precis som Monster Truck gav jag King Diamond 5/5 i betyg på SRF.  

Kvällens föreställning var som väntat minst lika bra, även om det var en exakt upprepning. Den inledande delen bestod av samma, väl valda bidrag från Them, Conspiracy, The Eye och Fatal Portrait samt Mercyful Fate-låtarna ”Melissa” och ”Come to the Sabbath”. Samtliga ruskigt bra. Därefter tog den makabra berättelsen om Abigail sin början, och publiken hölls trollbunden i ännu en timma. Kim Bendix Petersen är en sann entertainer och en kuslig historieberättare, med en röst som inte låter någon vara oberörd. Han sjunger bättre än på länge, kanske till och med bättre än någonsin menar vissa, vilket stod i skarp kontrast mot spelningen med Black Sabbath precis innan. Resultat blev alltså ännu en fullträff.

Betyg: 5/5