Festivalrapport från Muskelrock

32 Shares
muskelrock 2016
När den åttonde upplagan av världens starkaste festival, Muskelrock på Tyrolen i Blädinge, drog igång på fredagen den tredje juni var det tyvärr utan undertecknad på plats. Trots att festivalen blivit årets höjdpunkt lyckades jag ändå missa Muskelrocks första dag tack vare en elak fisksoppa som jag var fullständigt övertygad om att jag fortfarande kunde äta. Det var mitt första misstag. Mitt andra misstag var att försöka åka ändå, med motiveringen “men vadå, hur mycket går det att kräkas egentligen?”. Det går tydligen att kräkas jättemycket, kära läsare. Några kilo lättare var jag dock på plats lagom till festivalens andra dag och det som följer är mina tankar om de band och artister jag hann se under två soliga dygn i Småland. 

 

Först ut på lördagen var inga mindre än amerikanska Banditos som spelar en härlig blandning mellan americana, bluesrock och country. När jag såg bandet sist spelade de på en krog i Sundsvall och så här ett drygt halvår senare var de verkligen inte sämre. Trots att det var riktigt bra senast var det snudd på ännu bättre nu och inramningen med strålande sol och värme passar Banditos lika bra som en dunkel bar i Norrland. Det är lika proffsigt som lekfullt och bandets spelglädje smittar snabbt av sig på publiken som inte är blyga för att bjuda på en liten dans till Alabama-bandets svängiga toner. Mycket bra både musikaliskt och framförandemässigt, avslutningen med en cover på Screamin’ Jay Hawkins “I Put A Spell On You” är mästerlig. Sångerskan Mary Beth Richardson är en modern Janis Joplin och den största behållningen.
Betyg: 4/5

 

Härnäst var det dags för det grekiska doombandet The Temple. Bandets debutskiva “Forevermourn” från i år är en synnerligen trevlig sak, så jag hade ändå hyfsat högt ställda förväntningar på denna domedagsorkester. Tyvärr föll detta dock ganska platt, då The Temple var rent ut sagt tråkiga att bevittna. Det kändes som att den största ansträngningen någon i bandet gjort dagen till ära var ungefär att ta på sig jeans, så det var lite som att bevittna en spelning i replokalen på en tisdag förmiddag i februari. Visst är en hel del av låtmaterialet kvalitativt, men med ett så pass oengagerat och håglöst framträdande känner åtminstone inte jag mig underhållen. En tråkig spelning med ett band som jag hoppades och trodde mer på.
Betyg: 2/5

 



Ett i raden av gamla band som lagt ner för att sedan återförenas på senare år då hårdrock av den gamla skolan blivit populär igen är Salem från England och det var dessa herrar som stod på tur för undertecknad. Här handlar det om klassisk NWOBHM och inga utsvävningar görs, som sig bör. Som i de flesta andra fall är det de gamla låtarna som gör sig bäst och jag kan inte påstå att någon i publiken blir direkt extatisk över att få höra låtar från bandets senaste giv. Trots lite ojämnt låtmaterial hålls dock energin uppe hela spelningen tack vare en entusiastisk frontman. Salem var kanske inte det vassaste jag sett på en scen och visst lyser “fan grabbar, skulle vi inte ta och dra ihop det gamla bandet igen?”-auran igenom lite väl mycket ibland, även om det kan ha sin charm att se någon som ser ut att vara mellanchef på ett IT-företag stå och vicka på höfterna med en gitarr i näven för första gången på 35 år. Överlag bjuder Salem på en bra spelning, men kanske ingenting som kommer att stanna med mig någon längre tid.
Betyg: 3/5

 

Svenska Second Sun var ett av de banden jag såg allra mest fram emot att se och oj så de motsvarade mina förväntningar! Från första till sista ton var det fullt ställ som gällde och svänget var bitvis helt galet. Bandets lätt vemodiga men på något sätt också hoppfulla rock andas 70-tal och låter som en blandning mellan band som Hawkwind och November. Med en frontman som visar på en otrolig energi och extrem fallenhet för rollen är det en synnerligen kompetent spelning vi bjuds på. I början är det inte jättemycket folk vid scenen, men i slutet har en uppsjö människor lockats av Second Sun och bifallet är välförtjänt enormt. Förutom låtmaterialet från starka debuten “Hopp/Förtvivlan” i ryggen är bandet också makalöst duktiga musiker, framförallt Sofia på klaviatur imponerar enormt. För dagen inlånade Adam Lindmark (Dead Lord, ex-Morbus Chron) bakom trummorna är också han en klippa, som vanligt. Second Sun bjuder på en av festivalens allra bästa spelningar och visst är det trevligt när band lever upp till ens högt ställda förväntningar? Jag noterade för övrigt att bandets tidigare nämnda debutplatta sålde slut i merchbåset efter spelningen, så tydligen var det fler än jag som var imponerade.
Betyg: 4/5

 

Efter en minnesvärd insats från Second Sun var det nu dags att bevittna de småländska herrarna i Ambush äntra scenen på hemmaplan och allt. Med en lång turné i USA i ryggen är det en väloljad maskin som sparkar igång spelningen med en högoktanig “Firestorm”. Det enda negativa med bandets flitiga gigande är dock att sångaren Oskar Jacobsson tycks ha fått en liten kråka på stämbanden, som gör att han inte riktigt når hela vägen upp i de riktigt höga tonerna. Tro dock inte på något sätt att det handlar om en dålig sånginsats, det låter som vanligt mycket bra 99% av tiden, det är bara de svåraste Halford-noterna som inte riktigt sitter där de ska. Tillsammans med sina bandkamrater bjuder Jacobsson och gänget på heavy metal enligt skolboken och det är verkligen “more is more” som gäller. Det poseras så fort tillfälle ges och alla element någon skulle vilja ha i en klassisk hårdrocksshow finns där, förutom kanske pyroteknik. Ambush har länge varit ett av de hårdast arbetande och mest ambitiösa banden inom sin genre och med plattan “Desecrator” som var en av fjolårets bästa i ryggen är man nu också på god väg att tillhöra ett av de bästa. Ambush är verkligen ett namn att lägga på minnet, med ett scenframträdande som det här i kombination med fortsatt bra studioalbum kommer det inte dröja länge innan bandet gjort sig kända för en betydligt bredare publik än den lite smalare elit som befinner sig på Muskelrock. Låtar som “Possessed By Evil” och “Southstreet Brotherhood” är fullkomligt omöjliga att värja sig emot och lär ses som klassiker inom den svenska hårdrocken i framtiden om det finns någon rättvisa i denna värld. Jag har känslan av att vi är många som kommer kunna säga “jag såg dem redan på Muskelrock” när Ambush har hittat till de större scenerna, väldigt imponerande framförande på alla sätt och vis.
Betyg: 4/5

 

Efter två väldigt imponerande spelningar i rad var det således dags för det minst sagt ikoniska tillika legendariska svenska bandet Neon Rose. Efter att ha släppt tre skivor på 70-talet la bandet ner och ingenting nytt har släppts efter detta. Att få ett hattrick i grymma gig kändes inte som någon omöjlighet, då jag helt klart misstänkte att det fans en hel del potential hos gubbarna. Det stod dock klart ganska snabbt att det inte skulle bli något toppbetyg för Neon Rose. Även om dessa herrar fortfarande är rejält coola snubbar kändes spelningen som sådan bitvis väldigt spretig och det blev ibland lite tramsigt. Det var i perioder helt klart kompetent, men allt för ofta kändes det samtidigt lite tråkigt och intetsägande. Även om jag inte var med på den tiden och således inte kan jämföra, kan jag ändå med relativt stor säkerhet påstå att det inte var någon fornstor glans som återupplivades denna ljumma sommarkväll i Småland. Dock är det genetiskt och anatomiskt omöjligt att inte stampa gubbfot till svängiga skapelser som till exempel “Love Rock”, så visst fanns det en del stunder som till viss del vägde upp det överlag svala helhetsintrycket. Kanske hade det varit bättre om jag haft ett mer nostalgiskt förhållande till bandet och bara var glad över att få höra vissa låta och så vidare, men nu räckte det inte hela vägen fram rent kvalitetsmässigt, även om det ändå var helt okej.
Betyg: 3/5

 

Ett av de mest emotsedda banden på årets Muskelrock för både mig och övriga besökare var helt klart de japanska heavy metal-hjältarna Metalucifer som dagen till ära förärat svenskarna med en övervägande japansk lineup. Med legendariske frontmannen Gezol i spetsen har bandet den månghövdade publiken i ett järngrepp från första till sista ton. Det är fullkomlig dyrkan som gäller från publikens sida och Metalucifer svarar med att bjuda publiken på en fullständig orgie i hårdrock. Metalucifer är allt publiken vill ha plus extra allt och det syns på hela bandet, främst på den ene gitarristen, att man tycker att det är riktigt roligt att spela för den svenska publiken. Förutom spelglädje bjuder också Metalucifer på ett snortajt framträdande samt en oklanderlig attityd när de framför odödliga klassiker som “Heavy Metal Hunter”, “Heavy Metal Drill” samt “Heavy Metal Samurai”. Under den sistnämnda får också bandet besök på scenen av ett fan som låts hjälpa till med sången i en av refrängerna. Publiken älskar alltså Metalucifer och kärleken tycks vara besvarad. Domo arigato för en av festivalens absolut bästa spelningar!
Betyg: 4/5

 

Efter Metalucifers uppvisning var det så dags för det första av Muskelrocks två hemliga akter för året. Denna afton bjöds vi på det grekiska bandet Heathens From The North, ett tributeband till de svenska legendarerna Heavy Load. Även om detta i sig hade varit trevligt nog så var ändå den stora och minst sagt episka överraskningen att Heavy Loads Eddy Malm gästade spelningen och då stod på scenen för första gången på 30 år enligt egen utsago. En märkbart rörd och tagen sångare tycktes överväldigad över den enorma responsen och förhoppningsvis kanske denna upplevelse kan få honom att tjata på de övriga medlemmarna om att dra ihop bandet “på riktigt” snart, för stämningen som infann sig på Muskelrock när Heavy Loads milt sagt dignande hitkavalkad av låtar spelades upp vittnade sannerligen om att en återförening säkerligen skulle bli succéartad.
Betyg: 4/5

 

Lördagens sista band för undertecknad blev de polska ikonerna Kat med Roman Kostrzewski i spetsen. Det första som slår en när spelningen drar igång är att bandet spelar överlägset högst för dagen och att det blir ett jäkligt svulstigt gitarrljud. Dock märks det ganska snabbt att just gitarrljudet tyvärr också tar över ljudbilden helt och hållet, varpå annat blir lidande. Det kändes lite som att bandet sagt till ljudteknikern att de ville ha feta gitarrer och sedan inte gett några mer instruktioner gällande någonting. Musikaliskt låter det dock bra och Kat levererar sin sataniska hårdrock med auktoritet. Då min polska minst sagt är lite rostig kan jag känna att låtarna ibland flyter ihop en smula då det är svårt att hänga med i texter och dylikt, men som helhet ger Kat ändå ett gott intryck överlag. Solid hårdrock med pondus.
Betyg: 3/5

 

Först ut på söndagen, Muskelrocks tredje och sista dag (min andra), var Tornet från Göteborg. Trots att den tidiga speltiden i det somriga vädret borgade för att Tornets lite dunkla musik kanske inte skulle komma helt till sin rätt lyckades bandet få till en riktigt bra atmosfär. Bandets lätt psykedeliska och mystiska 70-talsrock är precis så ödesmättad och hypnotisk som jag vill ha den. Tornet har en väldigt imponerande sångerska och frontkvinna, men något som däremot kanske kändes lite tråkigt var att resterande delar av bandet kändes mer som ett kompband till en soloartist och vågade verkligen inte ta någon plats på scenen. Även om det musikaliska lät oklanderligt hade det kunnat vara lite mer inspirerat från de instrumentala medlemmarna i bandet. Överlag bjöd dock Tornet på en stabil inledning på dagen och väckte även mitt intresse för att höra hur bandets fortsatta karriär kommer att utveckla sig.
Betyg: 3/5

 

Ett band som jag kom i kontakt med för första gånger när de spelade på festivalen Krökbacken ifjol var Maidavale och nu hade tiden kommit för mig att få bevittna denna orkester på Muskelrocks scen. Det stod tidigt klart för mig att det hänt en hel del på ett år då Maidavale nu kändes betydligt säkrare och proffsigare både musikaliskt och scenmässigt. Det musikaliska framförandet sitter som en jäkla smäck och gitarristen Sofia Ström är en av de absolut bästa under hela festivalen. I sångerskan Matilda Roth har Maidavale en riktigt bra frontkvinna som vågar att ta för sig på scenen och bandet lyckas kombinera både det musikaliska och det estetiska på ett bra sätt. I augusti släpps bandets fullängdsdebut “Tales Of The Wicked West” och jag ser redan nu fram emot att få se och höra vad framtiden har i sitt sköte för detta talangfulla band.
Betyg: 3/5

 

Ett av de mest spännande – kanske det allra bästa – nya banden just nu är Lethal Steel från Stockholm, som släppte sin efterlängtade och ytterst imponerande debutplatta “Legion Of The Night” tidigare i år. Precis som på skiva är bandet även i liveform en reinkarnation av den grövsta heavy metal från de mörkare delarna av 80-talet du kan tänka dig. Här finns ingen glimt i ögat eller liknande vidriga företeelser, här är det gravallvar och vemod som gäller. När bandet river av låtar som “Nattsvart” – förmodligen den bästa svenska heavy metal-låten sedan “Hårdrockens Förkämpe” med Helvetets Port – och “Sirius” finns det inte någonting annat att göra än att knyta sin näve och dyrka som om det inte fanns någon morgondag. Förutom låtarna från tidigare nämnda debutskiva håller även demolåtar som avslutande “Lethal Steel” även de mycket hög klass och just ordet klass är det som genomsyrar hela den här spelningen från låtmaterial till framförande och attityd. Respektingivande från Lethal Steel som kommer att vara en kraft att räkna med inom den svenska hårdrocksscenen under många år framöver.
Betyg: 4/5

 

Nästa band för undertecknad blev Linköpings egna legendarer och då pratar jag självklart inte om Ghost, utan om Mindless Sinner! I år firar bandets ikoniska fullängdsdebut “Turn On The Power” från 1986 trettio år och således är det främst denna klassiker som det fokuseras på denna afton. Det som imponerar mig mest är att från inledningen av öppnande “We Go Together” sätter sångaren Christer Göransson ribban direkt när det kommer till hur kraftfull sång ska låta. Trots sin ålder är hans stämband nästan i bättre skick än back in the days och han visar verkligen att gammal faktiskt är äldst när han formligen sjunger byxorna av sina yngre konkurrenter. Förutom guld i strupen besitter Göransson även en enorm pondus och är verkligen en frontman av rang. Mindless SInner lever verkligen inte på nostalgi och gamla meriter, utan levererar en högklassig show både musikaliskt och framförandemässigt. Fortsätter bandet så här finns det verkligen ingen anledning att kliva åt sidan till förmån för yngre förmågor, dessa herrar visar med all önskvärd tydlighet precis var det berömda skåpet ska stå. För övrigt; är “I´m Gonna Have Some Fun” den minst provocerande låttiteln i hårdrockens historia?
Betyg :4/5

 

Den andra och sista hemliga artisten på årets Muskelrock visade sig vara det amerikanska bandet Slough Feg. Någon vidare eufori i klass med när Heathens From The North bjöd på fest föregående kväll uppstod inte, men visst är dessa herrar från San Fransisco ett rutinerat gäng som brukar kunna leverera. Jämfört med då bandet sist spelade på Muskelrock tycker jag personligen att det var sämre den här gången. Visst har Slough Feg bra låtmaterial och främst frontmannen Michael Scalzi har en härlig energi, men det lyfter liksom ändå aldrig och faktiskt måste jag säga att det bitvis kändes lite slarvigt i framförandet. Överlag en helt okej spelning dock, men helt solklart är det att detta var den sämre av överraskningsspelningarna.
Betyg: 3/5

 

Förutom Iron Maiden, Saxon och något mer av de allra största namnen inom rörelsen New Wave Of British Heavy Metal är Diamond Head ett av de mest inflytelserika namnen och nu stod de äntligen på Muskelrocks scen. Här kan vi verkligen prata om ett band som är superproffs ut i fingerspetsarna. Både framförande och ljudbild är oklanderligt och som sagt så märks det verkligen att det är rutinerade herrar vi har att göra med. Möjligtvis var energin inte riktigt där från allra första stund, men efter “Shoot Out The Lights” är det verkligen fullt ös som gäller och de många hitlåtarna – flertalet gjorda kända för allmänheten av Metallica – avlöser varandra. När den givna avslutningen med en av världens faktamässigt och totalt objektivt bästa låtar “Am I Evil?” kommer bjuds vi på den fetaste allsången under hela festivalen och det går verkligen att känna hur marken skakar i takt till de legendariska riffen. En riktig högtidsstund.
Betyg: 4/5

 

Efter taktfast heavy metal från England var det så dags att se vad Norge hade att erbjuda inom genren astöff och kaosig thrash metal. När Deathhammer från Grimstad tar över scenen är det verkligen som att få en käftsmäll och denna känsla av att få stryk fortsätter under hela spelningen. Bandet startade med målet att “spread evil metal in the name of the ancient gods” samt att “kill the false” och visst håller Deathhammer stilen som en förväntar sig att ett dylikt band ska ha. När medlemmar som “Sadomancer” och “Bowelripper” bjuder på allt från “atomic puke” till “stringkillz” via “axeviolence” står det klart att ingen eventuell synthare lär ha överlevt den brutala slakt som förvandlat Muskelrock till ett slagfält. Att få höra en låt som “Fullmoon Sorcery” live innebär total eufori för alla som gillar rå och äkta hårdrock och just denna typ av musik levererar Deathhammer till punkt och pricka efter konstens alla regler. Antagligen bäst i världen inom sin genre.
Betyg: 4/5

 

Avslutande akt för min del detta Muskelrock blev japanska Sabbat, som denna afton dock bestod till hälften av medlemmar från svenska Mordant. Just detta är kanske det enda jag kan ha invändningar emot. Inte för att detta på något sätt gjorde att framförandet blev sämre, tvärtom så levererar Necrophiliac riffen med ackuratess och Bitchfire bjuder på kräksång av högsta klass, men ska jag se det legendariska Sabbat vill jag också höra mannen, myten och legenden Gezol sjunga och inte bara traktera basen. Låtar som “Mion´s Hill”, “Black Metal Scythe”, “Black Fire” och andra klassiker är självklart högtidsstunder för alla fans av grov hårdrock, men det går ändå inte riktigt att skaka av sig känslan av att det ändå är lite av en kompromiss att bevittna Sabbat featuring Mordant. Återigen, ingenting ont alls om herrarna från sistnämnda band som sådant, de gör verkligen de många ikoniska låtarna musikalisk rättvisa, så ingen skugga ska falla över dem. Som helhet bjuds vi på en bra spelning fyllt till bredden av episk hårdrock, men tyvärr gör inte mindre än tre strömavbrott i rad att framträdandet tyvärr fick ett lite väl abrupt och oplanerat slut.
Betyg: 3/5

 

När Sabbat var slut var också mitt Muskelrock slut. Trots att det bara blev två av tre dagar för mig detta år är jag ändå tämligen säker på att detta kommer att visa sig ha varit årets två bästa dagar även i år när 2016 ska summeras och sammanfattas. Självklart är jag tillbaka på Tyrolen även nästa år för att leverera ytterligare en rapport från världens starkaste festival – då jävlar ska det bli samtliga dagar också!

32 Shares
Proppen

Proppen

Skribent

Relaterade artiklar

Hittade inga inlägg.
Sweden Rock Magazine

Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019

Följ oss på Facebook!