Sixx:A.M. – Liverecension Sweden Rock Festival 2016-06-09

Share11

[media-credit id=1 align=”aligncenter” width=”500″][/media-credit]
Det blev en oväntad berg & dalbana när Sixx & Co äntrade ett solskensdränkt Lemmy Stage torsdag 9/6 kl 14.30. Öppningen var magisk där ett taggat band bjöd på en härlig energi i “This is gonna hurt” och “Rise”. Publiken var med på noterna och bandets spelglädje smittade av sig på det relativt stora publikhavet. Tyvärr mynnade det så lovade svanhoppet ut i ett mindre sexigt magplask enligt min mening och anledningen stavas SETLIST. Det kunde ha blivit riktigt bra, bitvis var det riktigt bra men frågan om låtval dök upp i mitt huvud med jämna mellanrum. Jag vet, vem är jag och tala om vad herrarna i fråga ska spela, men det kändes som ett missat öppet mål när förutsättningarna var ypperliga för en fantastisk spelning.

Det fanns magiska ögonblick, den tidigare nämnda dubbelsmockan till öppning var perfekt, nya “Prayers for the Damned” var precis så bra som man kunde förvänta sig och överraskningen, den halvakustiska “Skin” var ett tårfyllt ögonblick för de flesta i publiken. Andra låtar fungerade dock inte lika bra, framför allt “When we were gods” kändes alltför seg och potentialen i “Everything Went to hell” kom inte riktigt fram den här kvällen. Jag saknade många låtar, ffa allt från den magiska “Heroin diaries” där man av någon anledning valde att framföra “dead mans ballet”, ett konstigt val då det finns så många andra grymma låtar på debutalbumet. Jag saknade också några fler låtar från den ypperliga “This is gonna hurt”, tänk att ha fått höra “Sure feels right” i solen…nåväl, “Live forever” kompenserade det något.. Däremot har jag full förståelse att man lämnar den spretiga “Modern vintage” plattan därhän, även om “Stars” fungerade hyfsat. Jag hade nog valt “Lets go” trots allt..

Det är ändå en sevärd tillställning, bandet låter bra, showen är snygg och avskalad och musikerna i fråga ser ut att ha fantastiskt kul. Framför allt skiner DJ Ashba som en sol och kompletteras fantastiskt av James Michaels som åter igen visar vilken kompetent frontman han är. Jag har en känsla av att det här gänget kommer att växa i detta med tiden, slipa på detaljer och slutligen leverera en magisk föreställning. Ja grabbar, ni har alldeles rätt, Life is Beautiful..ingen invänder mot detta..