[media-credit id=1 align=”aligncenter” width=”500″]
[/media-credit]
NWoBHM-veteranerna Demon är kanske den grupp tillsammans med Deep Purple som har haft flest medlemsbyten i hårdrockshistorien. Den enda medlem som varit med sedan starten är Dave Hill.
Hill har en unik omisskänlig röst, som tillför pondus till låtarna, även om han inte har kvar samma register som under 80-talets glansdagar.
Det roliga med Demon de har gjort skivor som ena stunden låter NWoBHM, och nästa gång är det Pink Floydinspirerad progg som på British Standard Approved. Tyvärr får vi inga låtar från den plattan, vilket är synd då jag rankar den som en av deras bättre. Det som är mindre kul med Demon är att de är fruktansvärt ojämna.
Och ojämnheten är tydligt under kvällens konsert, det är ömsom vin, ömsom vatten. Inledande Night of The Demon och Into the Nightmare är klockrena, precis som The Plague från proggiga konceptplattan med samma namn. Men ibland står jag och blir uttråkad.
Nowhere to Run är ett sömnpiller, detsamma gäller Life On the Wire, och Don´t Break the Circle snubblar fram i för högt tempo. I övrigt är det en habil spelning, och det känns extra kul att få höra Liar som Hill skrev när han var i tonåren.
Kvällens spelning klarar sig precis över gränsen från tvåa till trea.
Demon – Sweden Rock Festival 2016-06-11
[yasr_overall_rating]
[custom-facebook-feed album=10153486857446008 albumcols=4 num=100 exclude=social,link,likebox]
