Glenn Hughes – Liverecension Sweden Rock Festival 2016-06-10

117 Shares

[media-credit id=1 align=”aligncenter” width=”500″]glen-hughes-srf16-500[/media-credit]

Glenn Hughes, även kallad The Voice of Rock, turnerar just nu med minsta möjliga medmusiker på scen. Han har bildat en powertrio som är så tajt att det är löjligt. Svenske Pontus Engborg spelar trummor, och danskättade amerikanen Søren Andersen är gitarrist.
Inledningen Stormbringer bådar gott, men efterföljande låtar är lite svaga. Det är däremot inte Hughes röst. Det är märkligt att denne man fortfarande kan stå på scen efter alla hårda år i Trapeze, Deep Purple, Black Sabbath och otaliga andra bandkonstellationer. (Läs hans utmärkta självbiografi om ni inte gjort det.)
Hughes är som sagt i utmärkt form. Rösten är helt intakt, och han vet om att han sjunger bäst av alla på Sweden Rock. Hughes missar aldrig ett tillfälle att stila, vilket jag märker att vissa i publiken börjar tycka är irriterande. För min del är det inga problem alls. Han kan gott få skryta, det är han värd. Muscle and Blood har aldrig låtit så bra som idag.

Innan Medusa annonserar Hughes stolt att det kommer en återförening av Black Country Communion och han lovar att komma tillbaka nästa år. Ja tack!



Avslutande låtarna är helt enkelt magnifika. Mistreated låter aldrig likadant när Hughes gör den live, och denna gång får jag gåshud .
Black Country, Soul Mover och Burn är en enormt stark avslutning på en konsert som för det mesta håller högsta nivå. Hade han plockat fram någon gammal Phenomenalåt eller Black Sabbaths bortglömda In for The Kill hade jag satt högsta betyg.

Glenn Hughes – Sweden Rock Festival 2016-06-10

[custom-facebook-feed album=10153466988241008 albumcols=4 num=100]

117 Shares

Relaterade artiklar


Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Topp 20 Pirate Rock

GÅ TILL OMRÖSTNINGEN

Rocknytt Logga 2019

Följ oss på Facebook!