NYHETER
CD
BÖCKER
SKÄRSELDEN

Liverecension: Amorphis på Sticky Fingers 2016-03-08

219 Shares

Amorphis sticky fingers 2016
Det är drygt ett år sedan jag såg Amorphis för första gången, på ett krängande kryssningsfartyg i Karibien. De klubbade mig så hårt med sin progressiva blandning av death, doom och folkmetal att jag helt glömde bort att vara rädd att båten skulle kantra. Hur skulle dom kunna toppa det, en vanlig tisdag i ett snöslaskigt Göteborg?

Jag var förstås inte ensam i vimlet på Sticky Fingers om att ha höga förväntningar på de finska herrarna. Gång på gång hörde jag konstateranden att ”Amorphis är grymma live” och ”Amorphis levererar alltid”, och med en skiva som Under the Red Cloud från 2015 i bagaget kändes det onekligen lovande. Enligt min mening var det ett av fjolårets absolut bästa album.

Först ut på scenen var supporterna Poem, som jag tyvärr missade, och Omnium Gatherum, som bland annat stod för kvällens mesta byxfladder med den brutala ”the Unknowing” (tänk er albumversionen, fullmatad med anabola steroider och ytterligare några skopor finskt vemod). Hatten av, och tack för en mäktig upplevelse.



Strax efter tio var det dags för huvudakten, och till tonerna av ”Under the Red Cloud” dök en efter en av de sex medlemmarna upp på scenen. Allra sist kom huvudmannen själv, Tomi Joutsen, och tog plats längst fram vid sitt specialbygge till mikrofonstativ. Hans karaktäristiska dreadlocks är ett minne blott, men den speciella mikrofonen med dubbla handtag hade han förstås i ett fast grepp.

Efter den laddade öppningen med titelspåret fortsatte de med ytterligare två nya låtar. Därefter kom en blandning av gammalt och nytt, högt och lågt, tungt och aningen mindre tungt. Allt från”Hopeless Days” till ”Silent Waters”. Av kvällens 16 låtar kom hela tio från tidigare album, från så långt tillbaka som Tales From the Thousand Lakes (1994) och Elegy (1996).  ”My Kantele”, från den senare, var ett av kvällens roligaste inslag. Över lag var det ett bra låtval, och alldeles för svårt att plocka ut vilken som var bäst. Det hade dock inte gjort något att byta ut exempelvis ”On Rich and Poor” mot nya ”Enemy at the Gates”, som spelar i en helt annan division.

Joutsen har blivit en riktig favoritsångare för min del. Det är förstås ingen garanti för en lyckad show, men precis som senast framkallade han rysningar oavsett om han sjöng rent eller growlade som besatt. Han trollband publiken från början till slut, pådriven av resten av det samspelta och bandet. Ingen av dom tar någon större plats, utan låter musiken tala för sig.

Ljudet var generellt sett riktigt bra, vilket det brukar vara på Sticky, men rensången kändes emellanåt lite för svag i jämförelse med musiken. Det blev betydligt bättre i mitten av spelningen, men sedan försvann den bitvis igen. Growlen satt däremot klockrent under hela kvällen.

Amorphis levererade alltså som önskat, och bevisade även att man inte behöver en båt för att gunga publiken. Det hade absolut fått plats fler besökare i lokalen, men energin framför scenen var det ingen brist på. När jag stod där bland den hoppande massan, med begynnande nackspärr, och följde frontmannen – uppflugen på en låda och ungefär tre meter hög, vrålandes till ”Death of a King” – konstaterade jag att hur gammal man än blir kommer man alltid att ha idoler som man beundrar och ser upp till.

Band: Amorphis
Datum: 2016-03-08
Plats: Sticky Fingers Göteborg
Publik: Drygt 200
Betyg: 4/5
Bäst: Tomi Joutsen
Sämst: Att rensången hördes dåligt

Låtlistan
Under the Red Cloud
Sacrifice
Bad Blood
Sky is Mine
The Wanderer
On Rich and Poor
Drowned Maid
Dark Path
The Four Wise Ones
Silent Waters
My Kantele
Hopeless Days
House of Sleep
Extranr.
Death of a King
Silver Bride
The Smoke

219 Shares

Relaterade artiklar

Hittade inga inlägg.
FILM
LIVE
Do NOT follow this link or you will be banned from the site!
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019 heavy metal

Följ oss på Facebook!