ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Liverecension: Mötley Crüe på Ericsson Globe 2015-11-16

 motleycrue2015live484

-Tja! Skriver du en recension från Mötley i Globen?
-Äääh, vill du verkligen det?
-Ja, jag tror att folk förväntar sig det!!
-Ja, men då så…

Och så var det väl över då (eller?) Måndagen den 16/11 var dagen då Mötley Crue tog farväl av Sverige och Stockholm. Ett till 3/4 delar besatt Globen tog ett djupt andetag och förväntningarna var blandade, precis lika blandade som de intrycken/avtrycken som gänget har gjort under sina senaste besök på Svensk mark. Det kokade dock lite i luften, kändes lite extra..som på den gamla goda tiden. Alice Cooper hade gjort ett fantastiskt jobb med att värma upp Stockholmspubliken så när lamporna släcktes och introt till Girls Girls Girls ekade ut steg jublet hysteriskt till taket, och sen?

Det är ett spektakel (som sig bör), det är ljus, det är eld och det smäller konstant. I avslutningen med “Kickstart my heart” (då Nikki och Vince sveper över publiken på varsin podie) ä det rena rama nyårsafton, We´re going out with a bang, typ. I övrigt?

Det är en spektakulär show, det är ett regelrätt best of-set men det finns också några frågetecken och ett gäng utropstecken. Varför envisas man med att spela “MF of the year” och “Anarchy in the UK”? Varför dammar man av “Louder than hell” när man utelämnar “Too Young to fall in love”, “Red hot” och “On with the show”? Ett mer genomtänkt set hade förmodligen inte tappat tempot då och då, tyvärr tycker jag att just det var problemet i Globen igår. Det blev för många luckor för att få det rätta flytet, Mick Mars solo var en kraftig parentes, Nikki Sixx monolog blev något seg och Tommy Lees uppochned uppvisning var fenomenal men också lite seg. Man satte Globen i brand men man släckte också elden med jämna mellanrum.

Bandet då? Helt ok, Mick Mars gör så gott han kan, Tommy Lee trycker på som han brukar och Nikki Sixx gör sin grej även om han då och då svävar iväg som i “Dont go away mad” då han nästan lirar lite för sig själv. Det gör också Vince Neil som envisas med att “kompa” med på “Same old situation” och “Dont go away mad”, han hörs knappt och det ser ganska tafatt ut. Rösten? ja, där har vi kvällens största överraskning och längsta långfinger till alla som hånat och spottat. Det är fortfarande inte fantastiskt, men klart bättre, renare och framför allt så sjunger Vince merparten av texterna, något han har haft svårt för tidigare. Vi vet alla att han inte är världens bästa vokalist, igår funkade det.

Vet ni vad? Jag förväntar mig inte Kent när jag ska se Mötley Crue, jag förväntar mig Mötley Crue. Jag älskar det här bandet, inklusive alla brister och fel. Jag älskade avslutningen i Globen och jag kommer att minnas bandet med ett leende på läpparna och en glad sista bild på näthinnan.

Igår var topparna “Wild side”, “Looks that kill”, “Live wire” & “Dr. Feelgood” , de mindre bra låtarna lämnar jag därhän, även om “Girls Girls Girls” haltade något, även om “Shout at the devil” kändes lite krystad och även om “Kickstart my heart” fortfarande är Vince Neils stora akilleshäl. Sammantaget är detta en magisk kväll. Publikens respons är öronbedövande och alla jag ser runt mig ler belåtet och skrålar med när Crue tar farväl med ett känslosamt “Home sweet home”. Mötley Crue är inte världens tajtaste band (Har aldrig varit) och Mötley Crue har aldrig innehållit världens bästa musiker, men de gör sin grej och den grejen gör de bäst i världen. “Smoking in the boys room” kanske inte svänger så där hysteriskt som man skulle önska, men det svänger alla Mötley Crue, det funkar för mig. När lamporna tänds torkar folk tårarna, det är ett gott betyg.

Det var kul att se så många människor i Globen igår, alla dessa människor som i somras sågade med de stora motorsågarna men som igår lovprisade och njöt. Alla är värda en andra chans, så även jag som gillade spelningen på SRF lika mycket som jag gillade spelningen igår. Allt är förlåtet, we shall overcome..typ.

Kom ihåg, man beställer inte hummer i en korvkiosk, man beställer en kokt med senap och ketchup och älskar det! Just saying!

Summa sumarum? Riktigt bra och förmodligen klart bättre än de flesta förväntade sig. Bandet tar ett värdigt avslut och bjuder på den rock n roll show som de är kända för. Låtlistan lämnar några frågetecken och emellanåt haltar showen något men det är ett härligt spektakel och ett gediget avslut på en lång karriär. Gott så.

Datum: 2015-11-16
Betyg: 8/10
Bäst: “Live wire” och avslutningen med “Dr Feelgood” &”Kickstart my heart”. Dessutom bjuder de på ett riktigt piggt “Looks that kill”
Sämst. “MF of the year” lyfter inte den här gången heller. För trist.
Ljud och ljus: Ljudet sådär, ljusshowen magnifik.

Låtlista:
1.Girls Girls Girls
2.Wild side
3.Primal Scream
4.Same ol Situation
5.Dont go away mad (just go away)
6.Smoking in the boys room
7.Look that kill
8.MF of the year
9.Anarchy in the U.K.
10. Shout at the devil
11. Louder than hell
12.Saints of Los Angeles
13.Live Wire
14.Dr. Feelgood
15.Kickstart my heart
Encore
16. Home sweet home

RELATERADE ARTIKLAR
FILM
LIVE
Rocknytt

Tipsa oss om nyheter



ROCKNYTT_LOGGA_2022

SÖK PÅ ROCKNYTT

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER