ALLA NYHETER
CD
BÖCKER
SKÄRSELDEN

Liverecension: Metallica på Ullevi 2015-08-22

279 Shares

Metallica20150822RonDahlgren484
Att välja Meshuggah som förband kan verka som ett vågat val, men det är just vad Metallica gjorde inför sin Ullevispelning. Umeåbandet levererade en blytung show och det verkade gå hem hos den förväntansfulla publiken. Efter 45 minuter av brutal skicklighet blev det en lång väntan på kvällens huvudnummer. Under tiden fylldes scenen långsamt med en lång rad vitklädda fans, som fått äran (eller betalat hur mycket?) att bevittna hela konserten från den bakre scenhalvan. Därmed utgjorde de större delen av scenografin, som i övrigt var väldigt sparsmakad. För oss som såg folksamlingen från den konventionella sidan av scenen kändes detta lite märkligt, men för fanclubmedlemmarna var det garanterat ett minne för livet.

När Metallica till slut inleder sin sjunde spelning i Göteborg blir det med Clintanfilm på storbildsskärmarna och de välbekanta tonerna av ”The Ecstasy of Gold”. Något annat är väl inte tänkbart, och den första allsången är ett faktum. Stämningen är alltså på topp redan innan James Hetfield drar sitt första andetag på scenen och drar igång med den högexplosiva ”Fuel”. Starten var lovande med ”For Whom the Bell Tolls”, och ”Battery”. Sedan följde den relativt tråkiga ”King Nothing” innan det blev klassisk Metallica igen, anno 1986. ”Disposable Heroes” var en av kvällens personliga favoriter, tillsammans med ”The Frayed Ends of Sanity”, ”Sad But True”, ”Fade to Black” och ”One”, som var den låt som fått den mest stämningsfulla ljusshowen och en mörk bakgrundsanimering. I övrigt var det en ganska oansenlig show, men det fungerade ändå. Fokus låg på musiken och de som framförde den snarare än spektakulära specialeffekter. Ekonomiskt, jo givetvis, men sinnena fick ändå sitt.

Även om det blandas friskt från nästan samtliga album är det övervikt åt post-1990-material. Om man är negativt inställd kan man förstås klaga på att bandet har övergivit sina rötter och blivit för mycket mainstream, och att man av 18 låtar spelade fyra ballader och två covers. Om man vill vara negativ alltså, men varför ska man vara det?  Visst hade det varit kul att få höra exempelvis ”Hit the Lights” eller varför inte ”Frantic” snarare än ”The Memory Remains” och ”The Day That Never Comes”, och om man absolut vill spela covers skulle man ju kunna välja ett lite mer spännande nummer än ”Whiskey in the Jar”. Varför inte Budgies oförtjänt bortglömda ”Breadfan”, till exempel? Faktum kvarstår. ”Whiskey in the Jar” har blivit en av Metallicas mest populära låtar, och när den inledde lördagens extranumret studsar publiken av glädje. Så vem är jag att opponera mig? Dessutom är det svårt att inte beröras av Metallicas ballader. True eller untrue, vem bryr sig? 



På det stora hela var det en riktigt bra konsert. Stämningen var påtaglig, vädergudarna var med oss och trots allt rabalder om att Metallica är panka och bara turnérar för att dra in pengar (fast hur många band gör inte det?) var det tydligt att de trivs med att spela i Sverige. Ullevispelningen var verkligen inte bara en dag på jobbet. Trujillo spelade bas som om livet hängde på det och Hammet shreddade på allt han kom åt, inklusive fansen. Hetfields röst var fortfarande lika kraftfull, och Ulrich spexade bakom trummorna.

Efter konserten verkar de inte kunna tacka publiken nog, och jag tror faktiskt inte att de bara såg oss som dollarsedlar. Klockan var kvart i tolv innan rockgudarna motvilligt klev av scenen, och 63000 dödliga började lämna arenan. 63000 är förresten den högsta publiksiffran någonsin för en hårdrocksspelning i Norden. Inte illa, även om Ullevis publikrekord fortfarande innehas av Håkan Hellström…  

Artist: Metallica
Plats: Ullevi
Datum: 2015-08-22
Publik: 63000
Bäst: One
Sämst: Vem designade fanclubens vita t-shirts, och vad är egentligen grejen med badbollsorgier?
Betyg: 8/10

Låtlista:
The Ecstasy of Gold
Fuel
For Whom the Bell Tolls
Battery
King Nothing
Disposable Heroes
The Day That Never Comes
The Memory Remains
The Unforgiven
Sad But True
Turn the Page
The Frayed Ends of Sanity
One
Master of Puppets
Fade to Black
Seek & Destroy

Extranummer:
Whiskey in the Jar
Nothing Else Matters
Enter Sandman

279 Shares

Relaterade artiklar

FILM
LIVE
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter