ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Twisted Sister – Liverecension från Törebodafestivalen 2015-07-02

DSC02148a

Att se torget i Töreboda omvandlat till festivalområde med en stora scen och ölservering känns lite smått surrealistiskt. Än mer overklig är vetskapen om att Dee Snider och Twisted Sister precis har intagit samhället. Att se bandet som för 30 år sedan utmålades som ”sedlighetens och den goda smakens fiende nummer ett” och ställdes till svars inför den amerikanska senaten uppträda på en av Sveriges största familjefestivaler, precis efter Asta Kask ska tilläggas, känns som det tydligaste beviset man kan få på att tiderna förändras.

Att Twisted Sister uppträder på den här typen av festival ger mig dock blandade känslor. Positiva, givetvis, med tanke på vad jag skrev ovan. Negativa av samma anledning. Ena halvan av publiken diggar faktiskt bandet ganska hårt och blir, precis som jag själv, lite lätt euforiska när jänkarna intar scenen. Hallå, det är Dee Snider och co – i Töreboda! Andra halvan, vars kunskap om Twisted Sisters bidrag till musikvärlden inte sträcker sig särskilt mycket längre än till ”We´re Not Gonna Take It”, och ”I Wanna Rock”, tar det lite mer med ro men tycker ändå att det är rätt party att vara på festival.


Spelningen inleds med ”What You Don´t Know (Sure Can´t Hurt You)”, ”The Kids Are Back” och ”Stay Hungry”. Dee verkar vara i bättre form än någonsin och studsar runt som en aerobicsinstruktör. Han berättar om hur de efter att ha landat i Göteborg blev smått chockade över att bli utkörda 2,5 timmar ut i ingenstans, och sedan minst lika chockade över vilken stor publik som väntade.  Han har rätt, för det är smetfullt på torget denna heta julinatt.  Han pratar förstås också om saknaden efter den avlidne trummisen A.J. Pero, som under turnén ersätts av virtuosen Mike Portnoy. Jag undrar stilla hur frustrerande det är för honom att behöva sitta relativt obemärkt och inte få dra av ens det kortaste trumsolo.

Vissa i publiken har inte vett att respektera Dees känslosamma tal om den forne kamraten, utan gapar redan efter ovan nämnda låtar. Det dröjer dock ytterligare sex låtar innan vi får höra ”We´re Not Gonna Take It”, men då är publiken i extas. Det är allsång, det är glädje, det är ett sådant tryck att Dee själv inte förstår vad som händer, och spelar om slutet två gånger av ren upphetsning. Det är det här folk har väntat på, och det märks tydligt när en klunga framför mig lämnar spelningen direkt efter att låten är ”avklarad”.

Vad dessa går miste om är det som i mina ögon är den bästa delen av spelningen. Det blir återigen känslosamt när The Price tillägnas Pero, och sedan teatraliskt till max när en barbröstad (och nu synbart vältränad) Dee återuppstår som djävulen i ett ondskefullt rött rökmoln och drar av kvällens bästa låt (enligt mig) – ”Burn In Hell”. Det blir givetvis mer allsång till ”I Wanna Rock” och sedan tackar bandet för sig.

Extranumret är spiken i kistan för sedlighetsroteln, då bandet efter introt till ”Come Out And Play” återvänder för att dra av ”S.M.F”. Exakt 30 år efter att Twisted Sister hamnade på listan över ”The Filthy Fifteen” står alltså ca tiotusen man på torget i Töreboda och skanderar ”You´re A Sick Motherfucker!”. Det blir inte bättre än så.   

Artist: Twisted Sister
Plats: Festivalscenen
Datum: 2015-07-02
Betyg: 9/10
Bästa låt: Burn In Hell

Setlist:
What You Don´t Know (Sure Can´t Hurt You)
The Kids Are Back
Stay Hungry
The Beast
Shoot ´Em Down
You Can´t Stop Rock And Roll
I Believe in Rock And Roll
Under the Blade
I am (I´m Me)
We´re Not Gonna Take It
The Fire Still Burns
The Price
Burn In Hell
I Wanna Rock

Encore: 
Come Out And Play (Intro)/S.M.F.

302 Shares
RELATERADE ARTIKLAR
MÅNADENS RECENSIONER
FILM
LIVE
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter