Ok, så här ser jag det (med risk för att jag får hela svenska musik/presskåren efter mig)….Det är fördjädra bra detta men det är också fördjädra tråkigt. Opeth är det bästa vi har i den progressiva rock-genren men på festivalstage på Sweden Rock försvinner de för mycket i djupet och jag önskar att få se detta på ett mindre, intimtare, tajtare ställe.
Mr Åkerfeldt och Company levererar från start och ju längre konserten pågår desto mer växer de in i kostymen, vilket också känns på publiken då de mognar in alltmer i händelserna på scenen. Jag tycker dock fortfarande att det emellanåt blir lite väl pretto..lite väl creddigt. Man måste vara inlyssnad på Opeth, en festivalspelning är inte rätt plats att börja med sin Opeth-utbildning.
Visst blir man lite tagen av röstresurserna hos den späde (Förlåt) Åkerfeldt men jag blir framför allt imponerad av den gamla Väsbybekantingen Fredrik Åkesson som åter igen visar att han är en av de mest kompetenta vi har i Sverige när det gäller gitarrspel.
När 90 minuter passerat har vi alla en egen bild av Opeth, avslutningen med “Deliverance” är i mitt tycke magisk och “The Lotus Eater” är enligt mig kvällens höjdpunkt. När vi knallar vidare ut i festivalkvällen disskuteras Opeth flitigt, alla har sin egen uppfattning, min är oförändrad, bra men lite tråkigt.
Artist: Opeth
Scen: Festival Stage 15-06-05
Bäst “The Lotus eater”
Sämst: Segt emellanåt
Publik: Glest
Betyg: 7/10
