NYHETER
CD
BÖCKER
SKÄRSELDEN

Sammanfattning av Muskelrock 2015

41 Shares

muskelrock2015-banner-484
För sjunde året i rad anordnades världens starkaste festival Muskelrock på Tyrolen i Blädinge och för sjunde året i rad befann jag mig på plats i Småland. Det här är mina tankar och reflektioner kring en stor del av banden som spelade på årets upplaga av Muskelrock.

TORSDAG

Det första bandet för mig under Muskelrock 2015 blev actionrockarna i Deadheads från Göteborg. Visst blev det rock, men kanske inte så mycket action. Detta kan kanske förklaras av det dåliga vädret och publiken som då blev färre till antalet och inte så taggade att rocka till dessa herrars The Hellacopters-doftande toner. Bandet gjorde dock en överlag solid insats, även om det kanske inte hände så mycket anmärkningsvärt på scenen. En stabil inledning på festivalen, men inget som skulle gå till historien som något toppgig. Inte heller det nästkommande bandet, Natur, bjöd på något som fick det att pirra till ordentligt i småbyxan. Dessa amerikanska herrar spelar visserligen gedigen heavy metal där låtar som “Goblin Shark” och “Spider Baby” håller hög klass både låtmässigt och titelmässigt, trots detta kändes det aldrig som att det tände till på scenen. När så många människor har trotsat de obarmhärtiga vädergudarna för att se en stå på scenen tycker jag att det inte är för mycket begärt att bandet kan bjuda tillbaka lite också, men tyvärr levererar Natur ett framförandemässigt ganska oinspirerat och stillastående gig. Det låter visserligen bra, men jag hade hoppats på mer. Dock plus i kanten för Roky Erickson-covern “Cold Night For Alligators”.

När det sedan blev dags för Travelin’ Jack från Berlin var det också den första spelningen som jag kände mig positivt överraskad av under denna upplaga av Muskelrock. Dessa tyskar bjuder på ösig rock av den mer glammiga skolan från sjuttiotalet och det är en riktig fest både för ögat och örat. Det är glittrigt utan att kännas fjantigt och trots konfetti lyckas ändå bandet bibehålla en tuff framtoning. Den positiva utvecklingen fortsätter sedan när engelsmännen Arkham Witch äntrar scenen med sin doomiga tungmetall. Även om dessa herrar ser minst sagt alldagliga ut på scenen finns det verkligen ingenting alldagligt med deras musik. Den minst sagt episka hybriden av tung heavy metal och klassisk doom sitter som en smäck och precis som den resterande publiken känner jag mig oerhört nöjd med Arkham Witch, som också var en av mina förhandsfavoriter inför festivalen. Både sången och det musikaliska framförandet håller mycket hög klass, precis som låtmaterialet. 



Ett klassiskt Muskelrock-band är Portrait och dessa herrar är ett av de band som börjat som ett litet band inom undergroundscenen för att sedan jobba sig uppåt, vilket bland annat resulterat i att man belönats med en spelning på årets upplaga av Sweden Rock Festival, till exempel. När en hör och ser Portrait är det inte svårt att förstå varför det går så bra för bandet. Musiken är renodlad heavy metal i samma skola som King Diamond och Mercyful Fate, vilket bäddar för framgång, plus att bandet har en grym frontman i Per Lengstedt och ett band som denna afton levererar någonting som inte kan beskriva som något annat än en total överkörning. Smattrande trummor, sågande och ylande gitarrer samt djävulsdyrkande falsettsång – det är det heavy metal handlar om och det är det vi får av Portrait. Låtarna “Bloodbath” och “Welcome To My Funeral” sticker ut mest och kvällens positiva utvecklingskurva fortsätter.

Efter Portrait var det så dags för Muskelrocks egna husband, nämligen Smålands thrashhjältar Antichrist. För den som inte sett Antichrist på Muskelrock är det svårt att beskriva den sinnessjukt mäktiga stämningen som fyller lokalen. Det är total galenskap som gäller från de första tonerna av inledande “Victims Of The Blade”. Publikhavet böljar fram och tillbaka och det är nästan lika vanligt att se någons fötter flyga förbi som det är att se en headbangande frisyr. Det är nästan svårt att bedöma Antichrists insats då det verkligen är publiken som skapar den magiska stämningen, men visst går det inte att ta någonting ifrån bandet heller. På Muskelrock är alltid “Necropolis” extra tung och “Militia Of Death” extra furiös. “Sign Of The Beast” sitter som ett basebollträ i pannbenet och den avslutande trion bestående av “Torment In Hell”, “Burned Beyond Recognition” och den eviga klassikern “Coven Of Evil” är ingenting annat än fullkomligt jävla fjällmagisk. Tillsammans med den galet dedikerade publiken skapar Antichrist återigen magi på Muskelrock och står för torsdagens bästa spelning och en av de bästa på Muskelrock i år. 

Sist ut för mig under den första dagen av årets Muskelrock blev 80-talsrockarna The Rods som på senare år börjat spela igen efter nästan 25 års uppehåll. Trions bredbenta heavy metal passar onekligen väldigt väl in på Muskelrock och om det inte hade varit för att vädret fick en att tro att Fimbulvintern hade kommit hade det säkert kunnat bli riktig partystämning. Nu kändes det dock lite avslaget från publiken rent responsmässigt, även om det självklart uppstod vissa partier av obligatorisk allsång. Jag kan inte påstå att The Rods lämnade något särskilt bestående intryck på mig, men visst var det ändå en trevlig avslutning på torsdagen för min del.

FREDAG

Först ut på fredagen var inga mindre än det P3 Guld-nominerade bandet vars namn låter som om de vore ett bisarrt dansband bestående av diktatorer, nämligen Tyranex! Senaste plattan “Unable To Tame” har hyllats och det är inte konstigt att förstå när en hör och ser Tyranex live. Bandet bjuder på högklassig thrash där både riffen och de allsångsvänliga refrängerna är precis så brutala som en vill ha dem. Linnea Landstedt bjuder på en minst sagt imponerande sånginsats och det känns inte som att hyllningarna av Tyranex är något som kommer att avta inom den närmaste tiden om bandet fortsätter att leverera på den här nivån.

Efter Tyranex imponerande inledning ville inte amerikanska Hessian vara sämre, så vi fick ännu ett riktigt bra gig att bevittna. Bandets sköna blandning av klassisk rock och heavy metal framförs på ett lekfullt men ändå proffsigt sätt och Hessian glänser likt frontmannen Angus McFarlands guldfärgade och minst sagt avslöjande spandexbyxor. Rollen som frontman delar för övrigt McFarland med sin gitarrkollega Salli Wason, vilket gör att det hela tiden känns dynamiskt både sångmässigt och visuellt. De låtar som sticker ut mest är “Funeral Disco” och “My Sharona”-doftande “Iron Baby”. 

Efter att ha bevittnat en Hessian-spelning som helt klart fick en på gott humör var det således dags att tänka på döden tillsammans med chilenska Capilla Ardiente (“brinnande kapell” på svenska). Bandet frontas av Felipe Plaza Kutzbach som också huserar i band som Procession och Nifelheim och det är helt klart denne mans minst sagt makalösa vokala insats som lyfter den här spelningen till något alldeles extra. Med en självklar pondus som frontman lyckas han förutom att sjunga som en gud också inkludera publiken på ett imponerande sätt. Även bandet som sådant är mycket bra och även här återfinns medlemmar från tidigare nämnda Procession. Precis som i deras fall spelar Capilla Ardiente episk doom metal och de gör det dessutom riktigt bra. Det är blytunga riff som levereras och även om det är släpigt blir det aldrig enformigt då det finns en sådan finess och variation i låtarnas uppbyggnad. Dessutom lyckas bandet skapa en äkta stämning av död och misär, vilket är viktigt när det kommer till den här genren. Misantropin till trots märks det dock också att bandet besitter en genuin spelglädje och tycks onekligen vara tacksamma över att få vara på Muskelrock och spela sin doom för en sådan hängiven publik. Även jag känner mig tacksam, dock gentemot Capilla Ardiente, för fredagens bästa spelning och en av de bästa på Muskelrock 2015.

En riktigt kultig bokning av Muskelrock var bokningen av de gamla thrashikonerna Ice Age. De två “gamla” medlemmarna Sabrina Kihlstrand och Viktoria Larsson backas upp av Mio Jäger (Frantic Amber) på gitarr och André Holmqvist på trummor. Bandet som sådant var minst sagt svajigt och det är ganska tydligt att den otajta batteristen var den främsta anledningen till detta. Bortser en från de musikaliska bristerna bjöd ändå Ice Age på en charmig spelning och visst är det svårt att inte tycka om framförallt Sabrina Kihlstrand och Viktoria Larsson när en ser deras genuina lycka över att få spela igen efter 25 år och dessutom få se hur glada och tacksamma de är över att få spela på Muskelrock. Dock har jag en känsla av att det var roligare för bandet än för publiken och framförallt för mig som är för ung för att ha varit med “back in the days” kändes det här ändå ganska slätstruket. Mer charmigt än bra, som sagt och hade den klassiska frågan “var det lika bra för dig som det var för mig?” ställts av bandet känner jag mig ganska säker på att majoriteten av publiken hade svarat nej.

Ett band som trots sin ringa ålder hunnit med mycket är östgötarna i Night och nu fick de lägga till ytterligare en spelning på Muskelrock till sitt redan gedigna CV. Det första som slår mig när jag hör Night denna afton är hur pass mycket bättre sången från Oskar “Burning Fire” Andersson låter live än vad den gör på skiva, vilket känns som en omedelbar positiv överraskning. Vad detta beror på är jag inte helt säker på, men kanske har bandet sänkt låtarna en aning från sitt originalutförande. Hursomhelst så låter det väldigt bra. Sångaren delar rollen som frontman med den energiske gitarristen Calle “Midnight Proppen” Englund som tar varje chans han får att elda på publiken och uppmana till mer röj, vilket också ger resultat. Varje gång jag ser Night tycker jag att de blir lite bättre och kan med glädje säga att det här antagligen var det bästa giget jag sett hittills med bandet. Förutom den givna publikfavoriten “Gunpowder Treason” utkristalliserar sig “Ride On” som en riktig livedänga. 

Ett av de mest klassiska banden på årets Muskelrock är thrasharna Gehennah som ägnat sin karriär åt de nobla ämnena hårdrock, sprit, sprit, posörspöande och lite mer sprit. Bandet kickar igång sin spelning med titelspåret till den senaste EPn “Metal Police” och förutom nämnda titelspår bjuds vi även på låtar som “Four Knuckle Facelift”, “Crime Career” och “Carve Off Your Face (And Shove It Up Your Ass)” från samma EP. Det nya materialet står sig helt klart bra i jämförelse med de gamla klassikerna och Gehennah som band levererar precis en sådan show som de förväntas göra. Det är kanske inte supertajt hela tiden, men det är tufft, skitigt och jävligt hårdrock. Gamla klassiker som “Hellstorm”, “Bitch With A Bulletbelt”, “666 Drunks & Rock N’ Roll” och “Piss Off, I’m Drinking” bryts av med en mycket välavvägd cover på GG Allins kioskvältare “Drink, Fight & Fuck”. Riktig fingertoppskänsla där och ett stort plus i kanten på en grym spelning!

Efter den värmländska thrashen blev det dags för lite irländsk doom i form av Dread Sovereign. Trots den kanske inte så energigivande genren hade Dread Sovereign en synnerligen energisk gitarrist i Eoin “Bones” Houlihan och dessutom en sång- och rytmsektion i form av Alan “Nemtheanga” Averill och Simon “Sol Dubh” O’Laoghaire från Primordial. Ett rutinerat band, som ni ser, således gjorde också Dread Sovereign ett gediget och proffsigt intryck med sin blasfemiska doom. Den proffsiga inriktningen fortsatte också med nästa band, som var Enforcer. Efter att ha följt bandet sedan starten är det verkligen mäktigt att få bevittna vilken enorm resa de har gjort. Bra har de alltid varit, men förutom att lira riktigt grym hårdrock har de nu också lagt sig till med en sådan enorm professionalitet och en scenshow med pyroteknik som matchar deras explosiva hybrid av heavy, thrash och speed metal. Tonvikten i setlistan ligger på de två senaste plattorna “Death By Fire” och “From Beyond”, plus att vi bjuds på en cover på Venoms gamla örhänge “Countess Bathory”. Lite svajig sång från den annars stabila Olof Wikstrand här och där, annars en riktig uppvisning i en perfekt kombination av hårdhet och finess.

Kvällen fortsatte sedan med lite dödsmetall i form av Morbus Chron. Bandet startade som ett mer klassiskt death metal-band, men med släppet av den andra plattan “Sweven” rörde sig bandet åt ett mer progressivt och lite mer eget sound. När det gäller dödsmetallscenen så tycker jag också att Morbus Chron sticker ut i sin attityd. De känns oerhört avslappnade och utan att behöva försöka så mycket eller verka skitnödiga tycks bandet besitta en slags naturlig coolhet på scenen som är väldigt imponerande. Det behövs liksom inte så mycket mer än musiken, den får tala för sig själv och på vilket sätt den gör det. Det är mörkt, suggestivt, tungt och oerhört välspelat. Bandet spelar på Sweden Rock Festival i år och det är inte svårt att förstå varför även en så pass kommersiell festival har fått upp ögonen för ett så pass obskyrt band som Morbus Chron ändå är. Det här är pur kvalitet och äkta musikalitet rakt igenom, från första till sista ton.

Något som kanske inte är lika pretentiöst som Morbus Chron, men väl så bra, är Smålands största ikoner tillsammans med Ingvar Kamprad – nämligen Bullet! Eftersom att andra halvan av spelningen var tillsammans med legendaren Thor blev Bullets eget set lite kort denna afton, men det hanns ändå med att avfyras pyroteknik för en hel turné, det hann poseras på de hårdaste sätten och det hann levereras ett pärlband av heavy metal-hits, med tonvikt på låtar från den senaste och eminenta plattan “Storm Of Blades”. Bullet är alltid bra och denna afton var inget undantag. När bandet gästas av den tidigare nämnde Thor blir det dock… märkligare! Som jag nämnde tidigare var alltså den andra halvan av spelningen en Thor-spelning, men med Bullet som kompband. Detta bäddar självklart för den kanske tajtaste Thor-spelningen någonsin rent musikaliskt, men när det kommer till denne man är det musikaliska det sista som känns i fokus. Den korpulente herren som dagen till ära har lyckats klämma in sig i sina allra finaste Buttericks-utstyrslar, bland annat en mask som han lyckas ha på sig upp och ner under en hel låt om jag inte såg helt fel, har visserligen en rad synnerligen monumentala hits i form av låtar som “Thunder On The Tundra”, “Anger” och “Let The Blood Run Red”. Det är dock saker som det som hände under den sistnämnda låten som verkligen bränns fast på ens näthinna och i ens minne, vare sig man vill eller ej. När då “Let The Blood Run Red” spelas så kallar Thor på sina valkyrior. Valkyriorna i detta fall är två unga, attraktiva tjejer som grindar på Thor som om de gått en kurs hos Nicki Minaj. Att se en tjock gubbe i maskeraddräkt porrdansa med två lättklädda flickor till tonerna av en låt som heter “Let The Blood Run Red” är ungefär det mest bisarra en kan vara med om i konsertväg och jag har inte riktigt bestämt mig för om det är fruktansvärt – punkt – eller fruktansvärt underhållande. En del av mig vill bara gå därifrån och sakta vandra in i den småländska skogen för att sedan bara lägga sig ner i mörkret och gråta över mänsklighetens förfall, men en annan del av mig tycker att det är fantastiskt underhållande i all sin totalt ironibefriade osmaklighet. Det är helt klart en show vi bjuds på, den saken är klar och Thor berör sannerligen sina åskådare. Förutom “valkyrior” bjuds vi även på “tidsresor” och annat som känns fullt rimligt i en Thor-verklighet, men kanske inte på så många andra ställen. Konserten avslutas med att Thor och Bullet tillsammans med valkyrior och annat löst folk spelar smålänningarnas magnus opus Bite The Bullet och jag undrar vad fan det var som hände egentligen. Precis som en ska känna efter att ha bevittnat en spelning med Thor, med andra ord. Inga konstigheter.

LÖRDAG

Först ut den sista dagen av årets Muskelrock var Honeymoon Disease från Göteborg, som bjöd på äkta, högenergisk rock and roll. När det kommer till det musikaliska så bjuder kanske inte bandet på något som inte gjorts både en och tre gånger förut och då bara om jag jämför med andra band från Göteborg, men Honeymoon Disease har ändå en spelglädje och en energi som passande nog med tanke på bandnamnet är oerhört smittsam. Framförallt basisten “Admiral Disease” är nog den gladaste musiker jag har sett på en hårdrocksscen och det går verkligen inte att ta miste på att spela bas nog är det han tycker är den allra roligaste sysslan en kan ägna sig åt i livet. Han snurrar, dansar, hoppar och skuttar runt på scenen till den milda grad att han sliter ut sladden ur sin förstärkare flera gånger under den relativt korta spelningen, men det gör liksom ingenting. Han och de resterande tre medlemmarna i Honeymoon Disease bjuder på en sådan enorm spelglädje att både jag och resterande delar av publiken lyckas glömma bort det usla vädret för en stund och det om något var en bedrift detta gudsförgätna år på Muskelrock om en ser till kyla, vind och nederbörd. En väldigt positiv överraskning för min del och det ska bli spännande att få höra mer från Honeymoon DIsease i framtiden, men framförallt få se dem live igen inom en förhoppningsvis snar framtid.

Efter den succé det finska speed metal-bandet Ranger gjorde på Muskelrock ifjol kändes det bara logiskt att ta in ännu ett finskt speed metal-band i år för att försöka återupprepa framgången. De som fick representera landet och genren i år var Speedtrap från Lappeenranta. Med förstärkarna på volymnivå 11 drog Speedtrap igång ett synnerligen imponerande gig där fart och tyngd var ledorden, även om dynamiken för den delen aldrig blev lidande. I en låt som “Out Of Time, Out Of Line” är det riktigt svängig och nästan renodlad rock vi bjuds på, men på det stora hela är det heavy/speed metal som gäller för dessa finska herrar. Det är väldigt rakt på och väldigt okomplicerat, vilket går hem hos både publiken och hos undertecknad. Förutom att sitta på en riktigt grym pipa är sångaren Jori Sara-aho en stabil frontman som lyckas få igång åskådarna på ett bra sätt. Om Ranger gjorde succé ifjol så kom åtminstone Speedtrap väldigt nära ett liknande genomslag i år och för mig var de helt klart en av de största positiva överraskningarna.

De positiva överraskningarna fortsatte sedan för min del när göteborgsbandet Night Viper äntrade scenen. Med medlemmar från bland annat Horisont och det tyvärr numer nedlagda Mud Walk är det inga orutinerade damer och herrar som huserar i denna orkester. Framförallt Jonna Karlsson bakom trummorna är en riktig personlig favorit och det fantastiska sväng och driv hon bidrog med i Mud Walk har hon även lyckats få med sig på ett alldeles ypperligt sätt till Night Viper. Förutom Världens Bästa Karlsson så briljerar även sångerskan Sofie Lee Johansson vid micken och står för en mycket imponerande sånginsats och även rollen som frontkvinna är något som hon axlar med bravur. Just nu finns det bara en tvåspårssingel med Night Viper, men jag räknar dagarna redan nu tills det kommer mer material att lyssna på, för det vi bjöds på under spelningen på Muskelrock gav verkligen mersmak!

Efter Night Viper var det dags för ytterligare ett göteborgsband i form av Hypnos. Bandet spelar en slags blandning av 70-talsrock och lite mer klassisk heavy metal med tvillinggitarrer och allt vad det innebär. Det är välspelat och tajt, riktigt svängigt och med en härlig grundtyngd. Låtarna är varierade och dynamiska och det känns som att Hypnos får till en bra mix i setlistan. Kanonlåtar som “Hands Of Evil” och “The Mountain” från den självbetitlade debutplattan blandas med smakprov på kommande alster i form av låten “Fight The Fight”, som helt klart vittnar om en lovande framtid för Hypnos. Det som jag kan känna drog ner betyget en smula var att frontmannen, trots en imponerande sånginsats, gjorde ett blekt intryck. Visst kan det vara häftigt att vara lite cool och avslappnad, men när det går över mot att börja kännas som lojt kan en fundera på om det kanske är dags att höja energinivån en smula. En energidryck eller en kopp kaffe innan giget nästa gång och jag kommer att vara helt såld!

Triss i göteborgsband blev det således då tokhyllade Spiders klev på scenen. De flesta känner nog till bandet vid det här laget och vet nog också vilket enormt bra rykte Spiders har som liveband och när konserten inleds med “Hang Man” råder det ingen tvivel om att bandet är lika taggade som vanligt även denna afton. Förutom att Spiders har en av landets bästa låtskrivare i John Hoyles, även i Witchcraft och Troubled Horse, är bandets tveklöst största tillgång den fantastiska sångerskan och frontkvinnan Ann-Sofie Hoyles. Hon är verkligen en äkta naturkraft på scenen och om det inte vore nog att hon är en estradör och sångerska av rang så trakterar hon även ett flertal instrument, däribland gitarr och munspel, med bravur. Förutom att Ann-Sofie och hennes Spiders är grymma i sig så fick de även en oväntad gäst denna afton. Ingen mindre än Rob Coffinshaker gästade på de två Alice Cooper-låtarna “Long Way To Go” och “Under My Wheels”. En trevlig överraskning! Det som var mindre trevligt var att Spiders brottades med dåligt ljud under i princip hela spelningen och om jag inte minns helt fel var det samma sak sist de spelade på Muskelrock också. Jag snittar ungefär 30 spelningar per Muskelrock och eftersom att detta var mitt sjunde år har jag alltså sett drygt 200 spelningar bara på Muskelrock och kan således minnas fel, men jag vill som sagt påminna mig om att det var strul med ljudet även vid bandets senaste besök på festivalen. Tråkigt, tycker jag, för Spiders är så pass bra att jag hade unnat dem en spelning fri från missöden bortom deras egen kontroll.

Ett av de främsta affischnamnen för årets Muskelrock var utan tvekan amerikanska Ashbury. Förväntningarna var höga från både mig och de flesta andra och när bandet inledde med “The Warning” från klassiska plattan “Endless Skies” var vi nog många som kände att något riktigt stort var på gång. När spelningen sedan fortsatte gjorde även det ypperliga musicerandet detsamma och musikaliskt bjöd verkligen Ashbury på perfektion. Det var dock också detta som drog ner betyget en smula för mig och jag kommer säkert få skit för att jag skriver det, men ibland kände jag att jag lika gärna hade kunnat sitta inomhus och lyssnat på skivan istället för att stå ute och frysa arslet av mig om det ändå ska låta exakt som det gör i studion. Dock går det självklart inte att klandra Ashbury själva för att de är bra, det hade ju varit helt befängt, men spelningen som helhet hade blivit lite mer intressant om den inte var såpass polerad, om ni frågar mig. Utan tvekan stod Ashbury för en av de bästa spelningarna under Muskelrock och visst myste jag ganska bra till de härligt välljudande tonerna, men jag känner ändå att det hade kunnat vara lite…roligare med lite mer spontanitet och lite mindre vilja att efterlikna studioinspelningarna i detalj.

Näst sist ut för min del denna tredje och sista dag blev Tribulation, dödsdyrkarorkestern som med sin unika blandning av svartmetall, death metal och svartrock har skapat den bästa plattan hittills i år, “The Children Of The Night”, en utmärkelse som den för tillfället innehar tillsammans med Marduks “Frontschwein”. Det ljudlandskap Tribulation målar upp är synnerligen unikt och det är nästan svårt att beskriva hur så pass hård och aggressiv musik ändå lyckas väva in sådan finess och sådana drömska partier utan att det känns orimligt konstigt eller alldeles för pretentiöst. Allt Tribulation gör känns bara så självklart in i minsta detalj på något oförklarligt sätt. Det är å ena sidan ganska tillbakalutat och stämningsfullt, men samtidigt känns det som att bandet ständigt är på tårna och levererar men en obarmhärtig styrka. Från inledande “Strange Gateways Beckon” till avslutande “When The Sky Is Black With Devils” är det pur svartmagi vi blir serverade av Tribulation och en anekdot som jag tycker fångar hur Tribulation låter på ett väldigt bra sätt är att en vän lyckades somna under bandets spelning, dock inte för att det var tråkigt utan på grund av lite för frikostligt intag av alkohol, och under tiden han satt och sov till Tribulation fortsatte han att höra musiken även i sin dröm, men i drömmen vände sig hela publiken mot honom och började sakta men säkert att äta upp hans ben medans han fortfarande var vid liv. Det är sådan musik Tribulation spelar. Musik som folk i masspsykos äter upp folks ben till. Bäst på Muskelrock i år!

Sista band ut för min del blev de kanadensiska legendarerna Anvil. Alla som har sett den fantastiska dokumentären om Anvil vet vilket enormt slit dessa herrar har lagt ner i över 30 års tid samt hur mycket skit de varit med om, så det är ju omöjligt att inte tycka om Anvil och känna en genuin lycka över den spelglädje de utstrålar på scenen. Som band på Muskelrock passar ju Anvil ypperligt, dels med sin inspirerande attityd, men också rent musikaliskt då de verkligen täcker många spektrum och genrer i sin musik. Under soundcheck bjuds vi på den doomiga “This Is Thirteen” och under den “riktiga” spelningens gång får vi allt från mer klassiskt svängig rock i form av “Badass Rock N’ Roll” och “School Love” samt mer rak heavy metal som ibland lever i gränslandet mot thrashen när det kommer till låtar som “666”, “Mothra” och klassikern “Metal On Metal”. Det som dock drar ner betyget är att det blir ett jäkla runkande på gitarren i perioder och när det är så kallt som det var under tiden Anvil spelade har åtminstone inte jag tålamod nog att stå och lyssna på sådant som bara kan vara intressant och roligt om en själv också är gitarrist. Trots detta stod helt klart Anvil för en bra spelning och en värdig avslutning på världens starkaste festival för det här året.

 

Hej då, Muskelrock. Vi ses snart igen!
 

Betyg: 

 

T(h)orsdag:

 

Deadheads 6/10

Natur 6/10

Travelin’ Jack 7/10

Arkham Witch 8/10

Portrait 8/10

Antichrist 9/10

The Rods 7/10

 

Fredag:

 

Tyranex 8/10

Hessian 8/10

Capilla Ardiente 9/10

Ice Age 5/10

Night 7/10

Gehennah 8/10

Dread Sovereign 7/10

Enforcer 8/10

Morbus Chron 8/10

Bullet/Thor 7/10

 

Lördag:

 

Honeymoon Disease 7/10

Speedtrap 8/10

Night Viper 7/10

Hypnos 8/10

Spiders 8/10

Ashbury 8/10

Tribulation 9/10

Anvil 7/10

 

 

41 Shares
Proppen

Proppen

Skribent

Relaterade artiklar

Hittade inga inlägg.
POPULÄRT JUST NU
FILM
LIVE
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019 heavy metal

Följ oss på Facebook!