Liverecensioner från Black Christmas, Norrköping 19-20 december

86 Shares

black-christmass-2014-01
FREDAG 19/12

Nefandus

Först ut för min del under denna första upplaga av inomhusfestivalen Black Christmas var inga mindre än östgötarna i Nefandus. Detta kultiga svartmetallband har funnits i snart 22 år, men trots detta har man bara hunnit släppa tre album, det senaste Reality Cleaver i år. Det här var första gången jag såg Nefandus live och precis som man låter på platta så låter det även riktigt bra live, kanske inte så konstigt med tanke på vilka rutinerade musiker som huserar i bandet, bara en sådan person som Mika “Belfagor” Hakola från främst Ofermod gör ju spontant att de flesta får en känsla av vördnad och respekt. Trots kompetenta musiker och ett gediget låtmaterial blir konserten som helhet dock ingen fullpoängare. Det blir lätt lite stillastående och det händer inte så mycket på scenen från bandets sida. Det inslaget man har tagit in som “showinslag” är en Jesus-look-alike som under konsertens gång får utstå diverse smärtsam behandling och allmänt spott och spä. Detta kändes helt klart passande för ett band som skrivit en låt vid namn Att Fira Jesu Död, men jag är av åsikten att detta inslag hade gjort sig bättre om det hade varit under en specifik låt eller under ett särskilt tillfälle under spelningen och inte utspritt under hela konserten. Nu blev det snudd på lite tjatigt och den eventuella “wow-effekten” uteblev, åtminstone för min del. Under vissa perioder var det snarare så att teaterinslaget, om man kan kalla det så, blev mer av en distraktion från musiken mer än en komplettering till den. Tyvärr nådde inte Nefandus hela vägen denna kväll, men musikaliskt har jag ingenting att klaga på och det är väl kanske ändå det allra viktigaste.



Betyg: 6/10

Nifelheim

När en ska se världens hårdaste Nifelheim är förväntningarna alltid skyhöga, då detta är ett band som sannerligen alltid levererar. Så var fallet även denna afton, men nu lyckades Nifelheim till och med överraska mig positivt. Trots att jag visste redan i förväg att det skulle bli ett grymt bra gig så kunde jag inte tänka mig att det skulle vara så pass bra som det blev. Med sin nya sättning har Nifelheim verkligen blivit pånyttfödda och är troligtvis så bra som de någonsin har varit just nu. När bandet blandar klassiker som Sodomizer, Black Evil och Storm Of The Reaper med låtar som From Hell´s Vast Plains och Praise Lord Satan från senaste EPn Satanatas är det som uppstår ingenting annat än pur fjällmagi. Lägg också till det bästa Slayer-riffet som någonsin skrivits av ett band som inte är Slayer – jag tänker då självklart på Satanic Sacrifice – och du har en konsert som ibland är uppe och snuddar vid perfektion. Nifelheim är hårdare, snabbare och bättre än någonsin. Det är proffsigt och välspelat samtidigt som man aldrig för en sekund tappar spelglädje och röj. Bandet är också argare och mer aggressiva än någonsin förr och de punchlines med en humoristisk underton som ibland funnits med i mellansnacken är totalt bortplockade. Överlag är det inte så mycket mellansnack alls faktiskt, Nifelheim koncentrerar sig på musiken istället och det gör man med bravur!

Betyg: 9/10

Entombed AD

När Entombed AD, som består av samtliga medlemmar från den senaste upplagan av Entombed förutom Alex Hellid, släppte sin “debutplatta” Back To The Front var väl jag en av dem som inte kände mig jätteövertygad. Efter denna halvbesvikelse måste jag erkänna att mina förväntningar inför att få se Entombed AD live kanske inte var jättestora och framförallt kände jag mig tveksam om det skulle bli så att man i ett försök att visa tidigare nämnde Alex Hellid att man klarar sig bättre utan honom, nu skulle spela enbart material från Back To The Front, eller något i den stilen. Det var dock en oro som skulle visa sig vara obefogad, då Entombed AD bara bjuder på ett fåtal låtar från “sin egen” skiva och istället ägnar större delen av konserten till att bjuda på klassiker som Living Dead, Stranger Aeons, Wolverine Blues samt Eyemaster. Med den låtskatt Entombed besitter går det egentligen inte att misslyckas och när så pass rutinerade musiker ledda av den levande legenden LG Petrov levererar magi som i den avslutande trion Left Hand Path, Chief Rebel Angel och Supposed To Rot går det inte att göra annat än att tippa på den imaginära hatten och be om ursäkt för att man någonsin tvivlade. Någonting som dock drog ner betyget en smula var det faktum att man bara hade en gitarr att tillgå, vilket gjorde att det ibland blev lite tunn ljudbild. När jag fick en liten pratstund med LG efter spelningen berättade han också att det egentligen var meningen att det skulle finnas två gitarrister, men att detta hade skitit sig. Ett litet minus som sagt, men trots detta levererade Entombed AD över förväntan och jag kan med glädje säga att eventuell oro jag har haft om detta band numer är som bortblåst, nu är det bara att hoppas på att nästa studioalbum blir lika bra som bandet är live.

Betyg: 8/10

Marduk

Bandet som fick äran att inte bara spela en kväll, utan hela två kvällar i rad under Black Christmas, var inga mindre än Marduk som firar 25 år som band nästa år och hur kan man fira detta på bättre sätt än att riva av två av sina mest uppskattade skivor på hemmaplan i Norrköping? Den plattan som skulle avhandlas denna första kväll var ingen mindre än Panzer Division Marduk från 1999 och redan från det inledande titelspåret är det passande nog krig som gäller hela konserten. Marduk är verkligen ett band som med sin kraft, styrka och oerhörda pondus liknar en pansardivision när de stormar fram och krossar allt i sin väg med sin blixtrande svartmetall. Inte minst blir detta oerhört påtagligt på en platta som just Panzer Division Marduk med sin minst sagt krigiska framtoning. Skivan, som är en av undertecknads favoriter med bandet, framförs till perfektion och låtar som Christraping Black Metal, Beast Of Prey och den avslutande Fistfucking God´s Planet (monumentalt hård låttitel!) tillhör bland det bästa ur bandets dignande låtskatt. När Panzer Division Marduk-delen av konserten är slut bjuds vi bland annat på en blytung Temple Of Decay, en nattsvart The Levelling Dust och en bokstavligt talat blodig version av Into Utter Madness som avslutning på en fullkomligt fantastisk spelning som lämnade en med en känsla av att det skulle vara minst sagt svårt för Marduk att toppa detta redan nästkommande kväll.

Betyg: 9/10

Morbid Angel

Ett band som jag och många andra har lyssnat på sedan åtminstone tonåren är ett av floridadödsens främsta fanbärare, nämligen Morbid Angel. Jag hade aldrig sett Morbid Angel tidigare och visst skulle det bli roligt att äntligen få se dessa legender! Temat för kvällens spelning var Covenant, bandets tredje platta från 1993, som spelades i sin helhet. Visst hade man väl kanske hellre hört Altars Of Madness eller varför inte Blessed Are The Sick i sin helhet, men även Covenant är ju en riktigt mästerlig platta, så visst rådde det ingen tvekan om att setlisten skulle bli gedigen. När det gäller låtarna från Covenant är det främst World Of Shit (The Promised Land), Lion´s Den, Angel Of Disease och God Of Emptiness som sticker ut mest och når upp till bitvis skyhöga nivåer. När det gäller låtarna som levererades när Covenant-delen var slut så saknade jag helt klart många låtar från främst Altars Of Madness, då enbart Immortal Rites spelades. Har man sett Morbid Angel förut kanske man inte saknar en låt som Chapel Of Ghouls nämnvärt, men är det första gången man ser bandet live vill man ju gärna höra denna monstruösa klassiker. Framförandemässigt är det ett tight Morbid Angel vi får se denna afton, även om det är oundvikligt att inte sakna Pete Sandovals mästerligt svängiga trumspel. David Vincent sköter sången ypperligt och Trey Azagthoths gitarrspel är en fröjd att beskåda, trots detta känns det som att konsertens 90 minuter är i längsta laget för att mitt intresse ska hålla sig uppe under hela spelningen. Med en lite bättre setlist efter Covenant hade det kanske blivit bättre, men nu stannar mitt omdöme vid att det var en bra spelning som dock aldrig kom i närheten av att vara fantastisk, främst på grund av den tråkiga andra halvan.

Betyg: 7/10

LÖRDAG 20/12

Aura Noir

Ingen festival med en seriös ambition att framstå som dödsdyrkande kan ju vara utan band från Norge och således blev det dags för mina första norrmän när Aura Noir äntrade scenen för att inleda sin spelning med en furiös version av Deep Tracts Of Hell. Spelningen fortsätter sedan i ett högt tempo och Aura Noir imponerar verkligen stort. Att bandet har hållit på sedan 1993 och har medlemmar med anknytningar till storheter som Immortal, Mayhem, Satyricon, Dimmu Borgir och Gorgoroth märks klart och tydligt på den enorma rutin och professionalism man visar upp. Trots detta blir det aldrig tråkigt eller känns som ett rutingig, då Aura Noir visar upp en genuin spelglädje och aldrig tycks behandla kvällens spelning som en dag på jobbet. Som grädde på moset på en riktigt bra spelning bjuds vi också på en ypperlig cover på Bathorys gamla dänga Possessed.

Betyg: 8/10

Sodom

Ett band som spontant kanske numer känns lite för lite ondskefulla för att platsa på en begivenhet som Black Christmas är de tyska thrashhjältarna Sodom med herr Tom Angelripper i spetsen, men vi får inte glömma att Sodom faktiskt räknades till den första vågen av black metal när man var ett nytt band och sjöng om att “spit at the church” och att “attack with spell”. Även om bandet kanske tonat ner sin sataniska image med åren råder det ingen tvekan om att man kan vara med och konkurrera med de allra hårdaste banden när det gäller röj om man sätter den sidan till. Inledande Agent Orange är en riktig stenkross och en låt som Ausgebombt skulle kunna få lokalen att kollapsa om frontmannen mullrade lite extra med sin bas. Remember The Fallen bjuder på allsång och från debuten In The Sign Of Evil är låtar som Outbreak Of Evil och Blasphemer alltid bra. Det omdömet gäller för övrigt hela Sodom, de är verkligen ett band som inte tycks kunna ha en dålig dag och de levererar alltid högklassiga framträdanden. Höjdpunkten denna spelning var dock det lite oväntade inslaget att man spelade Burst Command Til War enbart på grund av att ett fan hade bett bandet spela den tidigare under kvällen när Sodom hade en signeringssession. Tom Angelripper lämnade en liten brasklapp om att den eventuellt skulle vara lite dålig inrepad, men frågar ni mig lät den riktigt bra, precis som resterande delar av Sodoms imponerande spelning gjorde.

Betyg; 8/10

Marduk

Efter Marduks imponerande uppvisning från föregående kväll kändes det riktigt intressant att se huruvida man skulle kunna toppa detta när man nu under sin andra kväll på Black Christmas skulle ge sig på sin andra fullängdare i karriären, nämligen Those Of The Unlight från 1993. I jämförelse med gårdagens Panzer Division Marduk föredrar jag personligen den framför Those Of The Unlight, så där har ju den första kvällen en liten fördel rent låtmässigt, men när Wolves får hela Norrköping i självgungning mycket tack vare Fredrik Widigs brutalt svängiga trumspel börjar jag plötsligt tro att den andra kvällen kanske kan bli precis lika magisk som den föregående. Nämnde Widigs, som nästan är lika gammal som bandet han trummar i, är för övrigt ett riktigt monster bakom trummorna och jag misstänker att resterande delar av Marduk är riktigt nöjda med det nyförvärvet. Batteristen och hans bandkamrater är verkligen som en maskin som är inställd på total förstörelse och det sättet som Marduk kör över allt och alla på är verkligen imponerande. Det behövs ingen speciell gimmick eller några extravaganta attiraljer på scenen, det räcker med bara bandet för att skapa en show som snudd på saknar motstycke. Precis som vanligt är nästan bara Mortuus värd inträdespengen, för hur ofta får en chansen att se ett livs levande monster liksom? Det är åtminstone så han låter när han ömsom gurglar och ömsom vansinnesskriker fram Marduks sataniska verser. Förutom Those Of The Unlight bjuds vi också på titelspåret från den senaste plattan Serpent Sermon som varit ett stående inslag i setlisten de senaste åren, vi serveras gammalt guld i form av The Black, krossande tunggung med Womb Of Perishableness och mycket annat trevligt – däribland titelspåret till Marduks kommande platta Frontschwein som släpps tidigt nästa år. Med tanke på det man har hört hittills från den skivan känns det redan nu som att den kan ligga bra till för att vara ett hett förhandstips på plattor som kommer att konkurrera om titeln som nästa års bästa. Marduk är just nu kanske bättre än någonsin, vilket man visar med all önskvärd tydlighet när man lyckas med konststycket att vara kvällens bästa band två kvällar i rad, dock i stark konkurrens med Nifelheim den första kvällen.

Betyg: 9/10

Satyricon

Sist ut under denna första upplaga av Black Christmas, som jag verkligen hoppas inte blir den sista, var de norska legendarerna Satyricon. Vi som sett Satyricon förut vet vilken superproffsig och väloljad maskin man är live och denna spelning utgjorde inget undantag. Det är fullt ställ som gäller redan från första ton och bandets svängiga black metal får bra fart på publiken med de två inledande kolosserna Now, Diabolical och Black Crow On A Tombstone. Jag personligen saknade några äldre låtar som Hvite Krists Død och Du Som Hater Gud, men jag kan självklart förstå att Satyricon också vill spela låtar från den senaste plattan, däribland Nocturnal Flare, Walker Upon The Wind och Our World, It Rumbles Tonight, där den sistnämnda är den klart bästa. Vi bjuds också på en sällsynt låt i form av en brutal Filthgrinder och klassiker i form av Forhekset och Repined Bastard Nation. Frontmannen Satyr är i högform och bjuder förutom en ypperlig sånginsats även på två brandtal där det ena avhandlar att black metal inte handlar om vilken backpatch man har, utan om att de viktiga är “the spirit of black metal” och det andra blir en sylvass och syrlig kritik mot folk som tjatar om att Satyricon ska komma till just deras stad. Satyr berättar att när han var ung åkte man dit konserterna fanns och inte tvärtom, när det gäller Black Christmas lär dock inte Satyr ha något att klaga på då det fanns inte bara flera städer, utan flera länder och världsdelar representerade i publiken under festivalen. Som jag nämnde tidigare är Satyricon kanske det absolut främsta exemplet på ett proffsigt band som alltid levererar och det gör man även denna kväll, men om man jämför med till exempel Marduk tycker jag ändå att de sistnämnda besitter något extra, en glöd och en orubblig övertygelse, som Satyricon inte riktigt lyckas behålla under hela spelningen på samma sätt som sina kollegor från Östergötland. Under någon period strax efter mitten av Satyricons spelning blir det lite segt, men de avslutande fem låtarna The Pentagram Burns, To The Mountains, Fuel For Hatred, K.I.N.G och Mother North där framförallt de två sistnämnda bjuder på majestätisk allsång lyfter återigen spelningen och när det väl är över avslutar Satyricon med flaggan i topp och befäster sin position som ett av de bästa banden inom genren.

Betyg: 8/10

86 Shares
Proppen

Proppen

Skribent

Relaterade artiklar


Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Topp 20 Pirate Rock

GÅ TILL OMRÖSTNINGEN

Rocknytt Logga 2019

Följ oss på Facebook!