Bland stadens vilt festande studenter, och småsnorkiga akademiker så huserar också det mörkaste av det mörkaste. Watain har på något nästan övernaturligt sätt krossat alla hinder och tagit sig in i finrummet bland förvånade kulturknuttar. Bandet firade 25 år genom att ta över skrytbygget Uppsala Konsert & Kongress i hela två dagar. Egentligen en större insats än att Håkan Hellström fyller Ullevi, för dålig smak lockar konstigt nog mer än extrem smak. Watain är onekligen extrema på alla sätt man kan tänka sig och ändå har man funnit sin givna plats och fått en acceptans som nog förvånar många.
Själv så hoppade jag etage ett och två där förbanden hade spelat och tog mig upp till tredje etage med den svindlande höga rulltrappan. Utsmyckningen var magnifik med gamla turnéplanscher och bilder på då och nutida medlemmar. Så oerhört värdigt och stämningshöjande. Själv så fick jag nästan känslan över att jag skulle gå på en teaterföreställning än att se en konsert. Nu hade jag en sittplats vilket Erik Danielsson senare skulle förklara att det där med sittplatser borde alla ha förstått att det var ett skämt. Men just då innan det hela drog igång, så kändes det extra magiskt att sitta och titta ner på scenen där det brann facklor och pös ut rök. Hela scenbygget är imponerande och innehåller så många detaljer och man stirrar sig nästan blind på benknotor och djurhuvuden. Alla på plats insåg direkt att tillställningen knappast var veganvänlig.
Till dånande toner så inleds den rituella inmarschen och det tänds fler facklor och brinnande eldfat på scenen. Värmen fullständigt slår upp mot läktaren och sist Watain var i Uppsala utlöste man brandlarmet och det blev en väldigt kort konsert. Med det i åtanke fascinerades man än mer av scenbygget som måste upplevas på plats, för att det är omöjligt att återberätta det hela. Hela föreställningen var i fyra olika delar. Den inledande var mest en jäkla massa oljud och jag kan inte på något sätt i världen uppskatta låtarna från Rabid Death’s Curse och mitt intresse vaknar först till liv med Serimosa och The Howling. Där flyter ljudbilden och scenkonsten ihop och förutom Eriks förbannade problem med mikrofonen som han fick byta hela fem gånger vilket måste vara någon form av rekord, så var väl inte gitarrljudet helt otroligt.
Det är svårt att inte imponeras av bandet som sliter i värmen och ger en seriositet till sin Black Metal som inget annat band kan matcha. Utan att räkna upp en massa band, så vet publiken att det här är äkta vara och det går inte att köpa för pengar. Man behöver inte nödvändigtvis vara förtjust i musiken för att ändå uppskatta det man såg och hörde. Blandningen ute publiken var också något som gladde och förvånad mig en aning. Watain lockar en bred publik och även många andra musiker var där för att titta. Bland det häftigaste partiet under konserten var under We Remain, då hela lokalen kändes som en ockult kyrka och nästan vad som helst kunde hända. För fans av kadaver och grisblod så blev det här en lugn tillställning även om självklart det främre ledet fick sig en bloddusch av Erik Danielsson. För min del så känns det mer värdigt då Watain lägger mer tid på musiken och framförandet än att dränka folk i blod och kadaver. Den fjärde och avslutande delen av konserten brakade åskan loss i Casus Luciferi och fortsatte i Beyond där ljudväggen var så massiv att man knappt kunde andas. The Serpents Chalice visade den bloddränkta stigen fram till eposet och avslutande Waters of Ain. Ett fantastiskt slut på Watain 25 års firande och förhoppningsvis så behöver inte publiken vänta femton år till innan man får se Watain på hemmaplan.
Betyg: 4/5
