Det behövs alltid en hårdrockare i en tv-såpa eller pratprogram. De är (oftast) vältaliga, väluppfostrade och roliga. Trevligast av alla är Göteborgstrummisen Mikkey Dee eller Micael Kiriakos Delaoglou som det står i hans pass. Förutom att vara en disciplinerad och hårtslående trummis med ett svårslaget cv, går han igenom rutan som man brukar säga. Man gillar den biffige trumslagaren helt enkelt.
I närmare tjugofem år satt han på trumpallen i Motörhead, ett av världens kanske mesta hårdrockband, kände Lemmy i dryga 35 år och numera stöttar han upp, nästan lika, ikoniska Scorpions, eller “skorporna” som han säger. Det låter familjärt och trevligt. Avspänt på nåt sätt. Precis som den här kvällen är avspänd när han tillsammans med Drippersmedlemmarna Viktor Skatt och William Dickborn på bas respektive gitarr, hyllar sin gamla arbetsgivare. Viktor har hand om det mesta av sången.
Lika bra att slå fast det direkt, detta är en hyllning till Motörhead. Vare sig mer eller mindre. Det är inte heller en renodlat gig utan det är en trevlig frågestund med en som varit med vid fronten under dryga 40 år.
Vi får några av bandets mest ikoniska låtar och därimellan berättar Mikkey om sitt liv, särskilt om sina år med Motörhead, och det är trevligt, avspänt och intressant.
Visste ni att klassikern “Metropolis” (“Overkill”, 1979) spelades på samtliga gig Mikkey var med på (drygt 5000) men att de inför varje turné tänkt stryka den från låtlistan?
Eller att efter att Mikkey tackat nej till att gå med i Motörhead första gången så skickade Lemmy vykort från hela världen till honom för att liksom, på ett subtilt sätt, få honom att ändra sig? Rätt gulligt när man tänker efter.
Att ha en frågestund och ett samtal med en utsåld lokal (400 pers) en lördagskväll i oktober är både dumdristigt och modigt. Publiken kan ju vara lite väl förfriskad och kanske missa målet helt men även detta klarar Mikkey galant. Kanske är det hans största talang, han kan ta folk och pratar med bönder på bönders vis.
Helt klart en bedrift efter klockan 22.00 en lördagskväll då de flesta enbart vill höra “Ace of spades”.
Kvällen börjar lite trevande med på tok för låg volym. De löste sig efter att Mikkey pedagogiskt förklart att Motörhead hade tre volymnivåer när de spelade live – “väldigt högt”, ännu högre” och sist “sjukhushögt”. Nu blev det inte det sista men bra mycket bättre i alla fall. Man kan inte riktigt heller förvänta sig att de ska låta som i fornstora dagar då man inte kan kopiera eller ens vara i närheten av att spela bas och sjunga som Lemmy.
Bortser man från detta var det en kul och trevlig kväll.
Betyg: 3/5
