Otaliga band har tagit intryck av Treats musikaliska uttryck genom åren, såväl svenska som internationella. Ändå är det smått ofattbart att fyrtio år passerat sedan de tog sina första steg.
Vän av ordning kanske är snabb med att påpeka att den fyrtioårsjubileumsturné bandet just nu befinner sig på inte är riktigt befogad då de inte var verksamma mellan 1993 och 2005. Vi andra struntar blankt i det eftersom det väsentliga trots allt är firandet av all den fantastiska musik bandet kontinuerligt lyckats skapa genom alla år sedan starten 1983.
På Valand har det hunnit bli ordentligt trångt när Treat sparkar igång en smakstart som heter duga med inledande ”Skies of Mongolia” från firade comebackplattan ”Coup De Grace” (2010) och partyklassikern ”Ready For The Taking”.
Det märks tydligt att bandet trivs på scen. Sångaren Robert Ernlund sjunger som en kung och Gitarristen Anders ”Gary” Wikström är i högform spelningen igenom. Baslegendaren Nalle Påhlsson ser taggad ut och söker gärna upp Anders för samspel och hårdslående trummisen Jamie Borger ser stundtals nästan ut som om han skulle självantända av spelglädje och entusiasm. Tyvärr är keyboardisten Patrick Appelgren sjuk, men hans ersättare Pontus Larsson gör ett grymt jobb med tangenterna.
Det är ett pärlband av fantastiska låtar spelningen igenom. Nyare spår från perioden från återförening fram till nutid såsom dramatiska ”Paper Tiger”, monumentalt episka ”Home Of The Brave” och melodiöst tung gungiga ”Ghost Of Graceland” avlöses av etablerade och klassiska publikfriare som ”Rev It Up” och ”Soul Survivor”. Innan kvällen är till ända får vi också höra en hjärtevärmande version av brottarballaden ”We Own The Night” och i avslutande ”World Of Promises” hoppar snudd på hela Valand och bandet själva i takt. Det är egentligen bara ”Freudian Slip” från fantastiska fjolårsplattan ”The Endgame” som känns malplacerad där den ligger insprängd någonstans i senare delen av setet. Ingen dålig låt, men i sammanhanget där den mäts mot partystinna ”Roar” och megaklassiker som ”Get You On The Run” och ”Conspiracy” står den sig slätt. Kanske skulle den gjort sig bättre som inledning, eller möjligtvis någonstans i början av setet?
Jag är övertygad om att de allra flesta hade velat se och höra betydligt mer. Många pärlor saknas från bandets distingerade karriär. Den korta speltiden kan man dock inte klandra bandet för, utan det är helt och hållet Valands irriterande policy att öppna för nattklubbspubliken klockan 23 som sätter käppar i hjulet för en längre speltid. Kom snart tillbaka Treat, Göteborg älskar er och med tanke på den genuina glädje ni visade på scen verkar det som att ni har ett gott öga till oss också.
Betyg: 4,5/5
