Geraldton, västra Australien, december 1991. Jag och min kompis Stefan Hammarström hade köpt en blåtonig Nissan E20 van med syfte att sova i den, och därmed spara pengar.
Nackdel ett, var den nästintill obefintliga luftkonditioneringen, nackdel två, myggor stora som bålgetingar, nackdel tre, en kvalmighet från helvetet. Det räckte att fästa blicken på madrassen för att den skulle bli genom-svett-fuktig.
På kvällen kopplades det av med musik. Från början hade vi varsin freestyle det vill säga en elektrisk apparat som spelade upp ens kassettband. Min gick sönder. I syfte att få lyssna på musik så kopplade jag in mig på hans freestyle. Kravet var då att jag skulle lyssna på det som han lyssnade på.
Det fungerade utmärkt till vår gemensamma nämnare hårdrock, men när det kom till Staffan Hellstrand så tröt mina nerver. Jag pallade helt enkelt inte med hans gnälliga röst dessutom var låtarna dåliga.
Ju längre och oftare jag fick utstå dessa indirekta musikaliska övergrepp började min upplevelse av stockholmskisen att förändras. Som sagt, undret skedde inte över en natt, men helt plötsligt kom jag på mig själv att nynna på “Hela vägen hem” och “Sharon“.
Stefan fortsatte med sin indoktrinering via att bjuda med mig till olika Staffan Hellstrand spelningar i regionen. Visst, det var stundtals obehagligt, men på ett charmigt sätt.
Den stora dolkstöten skedde 5 år senare när Staffan släppte uberikoniska Pasha Jims dagbok. På det albumet kompade The Nomads. Samma band som förövrigt medverkade på Eld-albumet fyra år tidigare.
Det sista knivhugget skedde på Flamman i Linköping 1998. För mig var det första konserten med The Nomads som kompband. Av 10 Sweden Rock Festival och 9 Hultsfred så var detta ett av de 10 bästa konsertupplevelserna någonsin.
De djupa, personliga och ibland poetiska texterna sammanblandades med Hans Östlunds pumpande distade gitarr, en form av lätt nirvana.
Nu var det dags igen. Staffan skulle återigen kompa med The Nomads, denna gång på Palatset i Linköping. Det hade hunnit rinna 25 år mellan spelningarna. Det fanns bara en negativ sak med giget, den var för kort.
Konstellationen avverkade hymner som “Fanfar”, “En ny Ida Lupino”, “Du går aldrig ensam” och “Klockan slår sju i Sofia”. Det var en elektrisk stämning där musikerna verkligen ägde scenen.
SATAN SÅ BRA! Trots min fäbless för AOR och melodisk hårdrock så var detta snäppet vassare. Det blev helt enkelt en tidig julklapp.
Under åren som gott så har faktiskt plattan Underbarn från 1999 gått om Pasha Jims dagbok. På detta tungdistade album hittade vi även Hans Östlund. Dyrkar man hårdrock så har jag svårt att inte tro att man kan bli frälst av Pasha Jims dagbok såväl som Underbarn.
Är Staffan Hellstrand en av Sveriges mest underskattade artister? Min spotifylista på 123 låtar skvallrar om att så är fallet. Staffan ska för övrigt medverka i Så mycket bättre i år. Det är bara hoppas att publiken får upp ögonen för denna “doldis”. Allt är inte bara “Lilla fågel blå” som glimrar.
