ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Liverecension: The Struts – Kägelbanan, Stockholm 2023-08-16

Efter att stormen Hans dragit fram genom landet så var jag överlycklig över att få slippa regnet och det skulle visa sig bli fin kväll även om det inte var speciellt varmt ute. Döm då om min stora förvåning när man kom in till Kägelbanans bastu! The Struts som inte har haft en spikrak väg till det svenska folkets hjärta var på besök i huvudstaden men efter fjolårets besök på Skansen, öppnades det musikaliska hjärtat hos många. Därför var det alltså knökfullt i lokalen, och det var svårt att hitta några centimeter att få plats på. 

För mig var det premiär, och jag får väl erkänna att förväntningarna var stora med tanke på vilka fantastiska recensioner bandet fick sist i media och hos nyvunna fans. Rent musikaliskt har det varit lite sparsmakat med musiken ifrån gruppen efter debuten Everybody Wants från 2016. Faktum är att förutom uppföljaren Young & Dangerous 2018, har man bara mäktat med ett ”halvt” album under pandemiåret. Den fantastiska singeln Strange Days från albumet med samma namn som innehöll en hel del covers och duetter. Självklart av högsta kvalité men det är väl härligt att nästa platta snart ska släppas.

The Struts bjuder på äkta klassisk brittisk rock, och öppnade med Dirty Sexy Money. Luke Spiller har publiken i sin hand från första sekund. Jag gillar att man går ut stenhårt med Body Talks, som man kanske hade inbillat sig skulle dyka upp betydligt senare i setet. Det är egentligen ganska svårt att beskriva hur det är att uppleva en Struts konsert. Själva scenshowen är bandet som håller i låda med en direkt magisk ögonkontakt från Spiller. Så ingen rök eller eld, vilket man får vara evigt tacksam för och mer om det senare. 

Jed Elliot på bas är överlägset mest energisk förutom sångaren då, och leder publiken in i Fallin’ With Me samt Too Good At Raising Hell. Trummisen Gethin Davies tuggar på i mörkret i den bakre delen av scenen i Kiss This, och jag undrar hur man tänkte med ljussättningen denna kväll. Självklart så behöver inte bandet vara överexponerat i ljus, men blått och åter blått är direkt obegripligt. 

Framför scenen slåss primadonnorna om Luke Spillers uppmärksamhet och häftigt är det att se en rockpublik med en klart överhängande del med kvinnor och en befriande låg medelålder. Primadonna Like Me får Spillers glittriga ögonskugga att tyna bort i svettfloderna och publiken sjunger med så att luften försvinner då man inhalerar rena ångor istället.  Att ens nå bardisken kan man glömma i förhoppningen att kunna få lite vatten och att bandets turnémanager delar ut några flaskor till publiken är liten tröst för oss som inte når fram till hjälpen. Så All Dressed Up (With Nowhere To Go) kändes mer som en realitet och In Love With The Camera gjorde att jag kände mig som Kalle Anka på julafton bläddrandes på mina läppar. Faktum är att värmen i lokalen inte är riktigt sund, och man märker till och med att bandet nästan vacklar av den dåliga luften, även om Spiller vägrar dricka vatten när någon i publiken påpekar det. I’ve got no time, ropar han och drar igång konsertens kanske minst minnesvärda trio med låtar i One Night Only, Mary Go Round och Low Key In Love. Klart att en duett kanske inte blir klockren och att tempot någonstans måste mättas en aning. Så kul var det dock inte. 

Spiller behöver självklart också vila och passar på att smita ut en stund, då Adam Slack kör ett gitarrsolo innan han gnisslade igång Royals. Nästa ickeduett blev omåttligt populära Wild Child och jag pressar mig mot väggen för att på något sätt få ner kroppstemperaturen. Alla, och jag menar verkligen alla är genomsvettiga och att stå i strålkastarljuset och framföra Pretty Vicious är galet imponerande. Innan så har låten bara funnits i akustisk version, och rockversionen ger hopp om det kommande albumet med samma namn. 

I Do It So Well får mig att tappa intresset en aning eller är det syrebrist? Jag känner att jag inte längre lyckas hålla fokus på scenen vilket känns genant men det är ett faktum. Where Did She Go räddar mig med Spillers rullande R som bara en riktig brittisk rockstjärna kan framföra med den självklarheten. När Put Your Money On Me avslutade det ordinarie setet, så fick Struts samtliga i publiken att sitta på huk för att studsande hoppa upp i refrängen. En spektakulär upplevelse som inte går att beskriva med ord!

Det var en arbetsinsats som tog min sista lilla energi, men den kvinnliga majoriteten visade på betydligt bättre gry än mig och lyfte in Spiller på scenen igen med sina starka röster. Luke slog sig ner vid pianot och framförde själv en akustisk version av Fire, vilket var så vackert att vissa grät även om jag föredrar originalversionen får jag erkänna att det var effektfullt. Efter det var bandet tillbaka för avslutande Could Have Been Me. Både The Struts och publiken hade kämpat ett gemensamt krig mot blått ljus, kvävande värme, vattenbrist och var hur lyckliga som helst. The Struts hade verkligen visat att man är en stor live akt även om det inte riktigt räckte hela vägen hos mig den här kvällen. Jag kan utan omsvep erkänna att jag saknade Strange Days (även om nu inte Robbie Williams var på plats) samt att med en lång livespelning har man inte riktigt med material hela vägen. Sen att det är en utmärkt uppvisning hur ett riktigt rockband ska leverera råder det inget tvivel om och den kärlek som förmedlades ut mellan bandet och publiken kunde man känna i luften. 

Betyg: 4/5

RELATERADE ARTIKLAR
FILM
LIVE
Rocknytt

Tipsa oss om nyheter



ROCKNYTT_LOGGA_2022

SÖK PÅ ROCKNYTT

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER