Om du absolut inte gillar Airbourne, eller om du bara tycker att det är ett gäng AC/DC-kopior på steroider ska du liksom alla andra se bandet live. När startskottet går med Ready to Rock, så kan man räkna med en intensiv timme eller lite mer med dessa galna australiensare. För mig som har sett bandet ett antal gånger tidigare så bjuds man inte på något nytt och jag känner ganska tidigt en mättnadskänsla. Joel O’Keeffe har så mycket energi, lyckas med konststycket att springa över hela scenen i hundraåttio, sjunga riktigt skapligt och är inte direkt oäven i sitt gitarrspel. Har man själv försökt ”lekt” rockstjärna någon gång så förstår man att det här är en prestation som få eller faktiskt ingen annan än Joel O’Keeffe klarar av i världen.
Bandet har i princip cementerat sin setlista och det är kanske därför det dröjer oerhört lång tid mellan skivsläppen. Senaste släppet Boneshaker kom 2019 och under hela pandemin så satt man väl och drack öl på någon bar, för intet nytt har vi hört sedan dess. Inte ens Airbourne verkar speciellt förtjusta i Boneshaker och minns jag inte fel så spelades bara Burnout the Nitro från den plattan. Det gör verkligen inget och man vet hur man bjuder på en show som ingen kommer att glömma.
Det är mycket rock’n’roll och vad kan vara mer av den känslan än att Joel O’Keeffe sitter på axlarna på någon stackars lirare, och så kör han partytricket med att smasha en ölburk mot skallen. Det och It’s All For Rock’n’roll och Stand Up For Rock’n’roll gör att ingen har missat budskapet. Själv så känner jag att jag mest står och garvar åt galningarna på scenen och undrar om allt det där bara är spontanitet eller om det verkligen är möjligt man bara gör allt på ren rutin? Neandertalaren inom mig bara älskar det jag ser och hör. Den något mer utvecklade delen av mig, får som sagt en liten mättnadskänsla och väntar ut det magnifika slutet med det givna numret Runnin’ Wild.
Betyg: 4/5
