När min kollega recenserade D-A-D tidigare i sommar, och delade ut högsta betyg, var det ett D-A-D som levererade en fullskalig och stor scenshow, med tillhörande tivoliinredning och trummisen Laust Sonne snurrandes i en karusell. När mörkret och fukten har lagt sig över Rejmyreskogen på Skogsröjets första dag är den flamboyanta scenshowen från tidigare i sommar borta, och kvar är endast en stor svart backdrop och några enstaka Marshallstackar. För vissa band skulle denna avsaknad av scenshow kanske innebära en spelning i mängden. Men D-A-D är inte som andra band.
Redan i inledande ”Isn’t That Wild” och ”Burning Star” visar bandet att de inte behöver någon scenshow för att leverera en hårdrocksspelning av allra bästa klass, något som cementeras ytterligare i de för kvällens förvånansvärt vitala versionerna av klassikerna ”Jihad” och ”Girl Nation”. Sångaren Jesper Binzer är på sitt sedvanliga skojfriska humör, och är som vanligt extremt mån om att vi svenskar ska fatta vad han säger. Samspelet mellan Jesper och bandets kanske viktigaste medlem i livesammanhang, den fantastiska Laust Sonne, i det till stora delar improviserade mellansnacket är i sina stunder humor på hög nivå. Kombinerat med att bandet i kväll levererar urstarka versioner av ”A Prayer For The Loud”, ”Grow Or Pay” och partylåtarnas partylåt ”Bad Craziness” visar varför alla festivaler fortsätter att boka bandet år ut och år in.
För trots en avskalad scenshow, och en rätt oinspirerad setlist, så är det danska kraftpaketet i sina bästa stunder fortfarande något av det bästa som Skandinavien har att erbjuda när det kommer till hårdrock. Att besitta en sån otroligt hög lägstanivå är få band förunnat, och ärligt talat, när man har skrivit så fantastiska låtar som ”Laugh ’n’ a 1/2” och ”Sleeping My Day Away”, som dessutom alltid är minst lika bra som de någonsin varit ikväll, så är det inte speciellt svårt att förstå varför D-A-D, 41 år efter debuten, fortfarande är så populära.
Betyg: 4/5
