Jag hade en gång i tiden förmånen att få se Ramones live, och visste väl egentligen inte vad jag kunde förvänta mig när Marky Ramone kom till Knislinge med sitt Blitzkrieg. Skulle det vara ett gäng gubbar som i rent spekulativt syfte försökte mjölka lite pengar av nostalgifans eller fanns det en ambition att verkligen hylla och vårda Ramones minne. Det tog inte många sekunder för att fatta vad det här handlade om när bandet klev ut på scenen.
Som vanligt så har det varit en väldig omsättning på musiker i bandet och ny sångare var Johnny Fontane av det jag kan förstå. Låter som ett högst taget namn men vad spelar det för roll när man bjuder på en Joey Ramone imitation som var skrämmande lik originalet. När det gäller Ramones och Marky Ramone’s Blitzkrieg så var det fullt ös från början och nästintill inget mellansnack vilket är så hårt att man nästan smäller av. Först ut var Do You Wanna Dance, och sen hann man knappt räkna till 1-2-3-4 innan det blev åka av i Teenage Lobotomy, Sheena Is a Punk Rocker, Rockaway Beach och så vidare. Jag kan dessa låtar väldigt bra då jag själv sjunger i ett Ramones tribute band, och man blir fullständigt stum av hur sjukt snabbt tempot är och att bandet ens hinner andas är för mig en fullständig gåta. Johnny får kämpa med sin mikrofonsladd som ständigt lossnar men det finns ingen paus mellan låtarna så han pressar micken stenhårt i handen för att ljudet inte ska försvinna. Snacka om dedikation!
Det var väl först efter The KKK Took My Baby Away som han lyckades smita iväg och få en bit tejp för att få fast mikrofonen till sladden och man märkte på Marky Ramone att han inte hade några avsikter att dra ner i tempot för att få det hela ordnat. Det kan vara lätt för den oinvigde att tro att spela Ramones låtar är något enkelt, och det är ungefär samma uppfattning som många har om exempelvis AC/DC eller Motörhead. Men för att få till det där riktiga svänget, så krävs det tusentals timmar i replokaler, studios och på scener runt om i världen. Så där har inga tribute band något att hämta, och Marky Ramone’s Blitzkrieg är absolut inget tribute utan ”the real deal”. Det är så sjukt bra att jag nästan har svårt att tro att Ramones hade kunnat matcha spelningen på Time to Rock. Självklart så är det bara en hypotetisk fundering från min sida, men jag vill bara förtydliga om hur bra det här
verkligen var.
Pet Sematary är ett givet kort och helt i avsaknad av kladdiga syntar förstås. I Wanna Be Sedated är så jäkla bra att jag blir alldeles euforisk, och sen sveper allt över oss med Rock & Roll High School, Pinhead och Cretin Hop. Sen så blir det faktiskt någon sekunds tystnad innan sextiotals tjusiga You’re Gonna Kill That Girl med sin creepy text ljuder. Vi bjuds på några covers också även om jag kunde ha avstått både Have You Ever Seen the Rain (Creedence Clearwater Revival) och What a Wonderful World (Louis Armstrong) och istället fått ett par Ramoneslåtar till. Motörheads R.A.M.O.N.E.S. däremot är ett väldans genomtänkt och passande bidrag. Det obevekligt slutet låter så här ”Hey Ho,Let’s Go” och man fattar att Blitzkrieg Bop blir det sista vi kommer att få höra innan det hela är över.
Att bli bjuden på tjugofem låtar i ett rasande tempo är en fantastisk bedrift och jag är så glad att jag fick chansen att se Marky Ramone ytterligare en gång i mitt liv. Kommer det fler chanser så kommer jag garanterat se bandet igen, oavsett vilken konstellation ha må ha med sig då. För mig så är det härsnubblande nära en femma men jag sansar mig en aning med tanke på ett par överflödiga covers.
Betyg: 4.5/5
