AIRBOURNE – Getaway Rock Festival 2014-08-08

0 Shares

Airbourne GabriellaMandas Getaway14
FOTO: Gabriella Mandas

Airbourne bjöd på vad som i mina ögon och öron anses vara festivalens bästa spelning. Både band och publik var taggade till max och så fort som Airbourne-medlemmarna intar scenen så vet jag att den här spelningen är något extra. Basisten Justin Street headbangar frenetiskt spelningen igenom medan sångaren och frontmannen Joel O’Keefe springer runt som om han var och varannan sekund blir stucken av en getingarmé. Tempot är alldeles underbart högt från start till mål och vi får ta del av en välblandad setlist där jag inte saknar en enda personlig favorit. Dessutom måste jag ge Airbourne beröm för att deras scenshow innehåller flera inslag som faktiskt lyckas leverera en känsla av att vi bevittnar något nyskapande som inte är alltför klichéartat – och det är det få band som lyckas med. Att det finns ett flertal band som hoppar av scenen för att komma ut till publiken är ett klassiskt inslag, men när Joel O’Keefe med gitarr gör det går han ett steg längre. Han tar sig igenom hela publikhavet och springer sedan upp på handikapprampen allra längst bak på området och drar av ett gitarrsolo där bara några decimeter framför festivalbesökarnas ögon – vilket känns som ett genuint altruistiskt drag från Airbournes sida. Då FKP Scorpio tycks inneha samtliga VM-medaljer i dåligt utplacerade handikappramper så är det inte mer än rätt att de personer som befinner sig där ute och i regel tvingas se konserterna ur betydligt sämre vinkel får ta del av ett närmast privat framträdande från Joel O’Keefe. Starkt gjort av de Ac/Dc-influerade australiensarna!
Airbourne2 GabriellaMandas Getaway14
FOTO: Gabriella Mandas

Utöver det ständiga löpandet fram och tillbaka över scen och publik så dunkar även sångaren oöppnade ölburkar mot pannan till dess att det kombinerade trycket från dunkandet och den rusande kolsyran får burkarna att smälla av och dränka både scenen och de främre publikraderna i ljummen öl. Energin som Airbourne bär med sig lämnar ingen oberörd och trots att jag står långt, långt bak under det sista extranumret “Runnin’ Wild” så smittar även adrenalinet av sig på mig och jag känner hur det drar i hela kroppen när festivalens största “circle pit” bildas, och pågår i två minuter(!) på O’Keefes begäran. Mäktigt!

Betyg: 9/10
Bäst: Runnin’ Wild
Sämst: Airbourne förtjänar mer speltid än 60 minuter!



0 Shares
Magnus Byström

Magnus Byström

Webbansvarig

Relaterade artiklar

Hittade inga inlägg.

Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019

Följ oss på Facebook!