Monster Magnet i fullt dagsljus är en aning udda, och nästan overkligt svårt att ta på. Gillar man bandets mörka, dånande musik så kräver det sin miljö helt enkelt. Dave Wyndorf har nu uppnått den respektfulla åldern av 66 år, och vem hade kunnat ana det med tanke på hans leverne? Numera är han ganska tunnhårig och med kulmage. Ganska långt ifrån den ultracoola rockstjärnan han en gång i tiden var. Dave samlade sina trupper tätt intill sig och det såg lite lustigt ut när man trängdes på den gigantiska Festival Stage. Ungefär som att man ville göra en klubbspelning och insåg att ingen av bandets medlemmar skulle lyckas fylla ut med spännande utspel och dekorer bestod av en ytterst sliten backdrop. Jag kan på något sätt tycka att det är jäkligt anti, och eftersom jag stod så nära scenen (det var ingen trängsel direkt) så gjorde det mig ingenting utan tvärtom. Herr Wyndorf har bytt ut lika många medlemmar som han har testat olika droger. Numera är inte drogerna inspiration till hans musik, och det är positivt. Inte fullt lika positivt är att de senaste femton åren så finns det inte mycket att yvas över så man gläds över varje klassiker som spelas.
Crop Circle är den första låten som skakar liv i mig som en rejäl injektion. Dave har inte sina gitarreffekter på scengolvet utan på ett ställ där han med jämna mellanrum springer i väg och rattar och skruvar för att få fram bisarra ljud. Sången är knappt hörbar och jag tror faktiskt inte att Wyndorf har tappat röstresurserna utan vinden blåste i väg sången för fler band än Monster Magnet under årets SRF.
Tack och lov för Tractor som är så otroligt hård och full i fan så man blir lycklig. Bandet sluter upp ännu tätare och trots vind, sol och knaggliga förutsättningar så ser hela gänget ut att ha genuint kul däruppe på scenen. Det smittar av sig på oss i publiken, och vi ger Monster Magnet den respons man förtjänade även om den var lite tunnsådd. Bummer skriker Wyndorf åt oss, och ingen tar det personligt utan lapar i oss tacksamt av Stoner Rocken. Än bättre blir det i Power Trip och upptjacket fungerar lysande i solen. Wyndorf jäser runt lite, skruvar på knappar och hinner allt som oftast tillbaka till mikrofonen med bara ett fåtal missade ord ur texterna. Negasonic Teenage Warhead var väl den första låten som man slog igenom med och det väldigt korta setet avslutades med supermastiga extraallt dunderfeta Space Lord och man kunde överkörd stappla därifrån. Kan inte riktigt fatta att det är nästan tio år sedan jag så bandet sist på SRF och minns att då var jag måttligt imponerad och orkade inte ens se klart oljudet. Det var väl inte osedvanligt kul den här gången heller, men Dave Wyndorf visade upp en mer ödmjuk sida den här gången vilket var glädjande.
Betyg: 3/5
