Tänk att äntligen få se Buck Dharma och Eric Bloom igen på Sweden Rock igen. 1998 var det första gången och att kalla B.Ö.C för en ständigt återkommande gäst är väl att ta i så att det skriker om det, och sist man var här var 2008 och 2012 så det börjar närma sig husbands varning.
Skämt åsido, B.Ö.C är ett sådant underbart band som man inte behöver trängas längst fram vid scenkanten. Dharma och Bloom tar inte många steg, faller inte ut i galna rockposer eller sprutar eld. Det är ett gäng sköna farbröder som älskar spela sin musik, och jag går efter ett tag och sätter mig bekvämt i stolen med en iskall bira. Det här är underhållning för alla sinnen och min personliga favorit är Buck Dharma som fortfarande sjunger utmärkt efter alla dessa år. Det finns en hel del amerikanskt band som lyckas med konststycket att skriva en klassiker. B.Ö.C har lyckats med fler än en och Burnin’ You har det som krävs för att bli just en klassiker. Man kan höra vilket låt det är efter en nanosekund, samt att du kan höra den hundratusen gånger utan att ledsna på att höra den.
Kombinerar man klassiker med riktigt coola låtar som Black Blade och Hot Rails to Hell, så kanske man inte känner för att stage dive men blir jädrans lycklig. Förutom stenhårda That Was Me som B.Ö.C inledde konserten med så bjöds det inget mer från den utmärkta ”comeback-plattan) som släpptes 2020. Jag hade mer än gärna hört både Tainted Blood och något mer spår, men är det festival och ett allt för kort set så får man hållas till tåls med odödliga klassiker. Först ut i rymden med E.T.I och efter det så hörs tunga klampande steg och Godzilla intar scenen.
B.Ö.C är så ruskigt mycket proffs och att man levererar låtar som man måste ha spelat tusentals gånger, med en inlevelse så att vi i publiken nästan kan tro att det är första gången. När (Don’t Fear) The Reaper drar igång så vaknar samtliga till, för det är väl få eller ingen som inte känner igen den låten. Cities on Flame With Rock and Roll, avslutar showen och Buck Dharma 75 år och Eric Bloom 78 år packar ihop för kanske sista gången någonsin på en svensk scen. Jag hade gärna velat skicka med en hälsning om vilket fantastiskt band man har och hur deras musik influerat så många människor. Istället får jag nöja mig med applåder, vinkningar och en stilla förhoppning att någon dag återigen få chansen att se Blue Öyster Cult.
Betyg: 4/5
