Onekligen så var jag en aning skeptisk till vad jag hade kunnat förvänta mig av dessa rutinerade rävar som kanske var ”out of date”, och när Ian Gillan staplade in på scenen i inledande Highway Star så låter Gillan som en skrämd brödrost. Jag minns genast tillbaka då Deep Purple senast var på SRF och då var det ingen rolig tillställning. Man skakar i alla fall i gång maskineriet, Glover och Ian Paice både låter och ser förvånansvärt pigga ut. Don Airey har varit lite rasslig på senare tid, men även där så snackar vi världsklass. Nu tar det bara tre låtar innan nytillskottet Simon McBride får visa upp sina kunskaper i ett magiskt tråkigt och osannolikt trist gitarrsolo. Då började man ana ugglor i mossen, att det skulle bli betydligt fler solon under kvällen.
Som brev på posten så behöver bara Uncommon Man klinga ut innan Airey drar i gång ett keyboardsolo som dock är aningens roligare, men jag är ändå måttligt road. Jag struntar helt ärligt i Deep Purples ”traditioner” (vilket troligt är sprunget ur Blackmoore’s gitarrorgier) och blir det för tätt mellan solona så ledsnar de flesta i publiken. Nu visade det sig att det hela var ingressen till Lazy och inte ett regelrätt solo. Pausen verkade dock ha gjort gott för Gillan som faktiskt gjorde ett starkt intryck under When a Blind Man Cries och Anya innan det var dags för Aireys ”riktig” solo.
Jag ser själv att det här luktar negativitet och det vore fel att framställa Deep Purples framträdande på det sättet för i det stora hela är det underhållande och Simon McBride kanske inte har en fantastisk utstrålning (vilket kan vara ett givet val när man lirar med ett gäng musiker som snart närmare sig åttio år) men det är en helt otrolig gitarrist som lyfter tillställningen till högre höjder. Perfect Stranger gör han speciellt bra och Deep Purple matar på med Space Truckin’ och Gillan fixar det riktigt bra. Ian Paice ser ut att vara i toppform, och jag analyserar verkligen hans trumspel och det är rakt igenom fläckfritt. McBride lyckas till och med att få Smoke On the Water att låta relevant och Roger Glovers basspel samt pliriga ögon lovar att det här kanske inte är slutet.
Efter en åttiotalslång paus så kommer Deep Purple ut på scenen igen för ett extranummer och för er som har sett bandet tidigare så är det inte alltid en garanti. Även här så bidrar McBride med liv till ultraklassikern Hush innan det återigen var dags för ett solo och den här gången så fick Glover nöta lite extra på basen innan man avslutade med Black Knight. Plötsligt när allt i över så ville jag ha mera, och mycket mera. Alla låtar som jag saknade den här kvällen dök upp i skallen, och jag förstår att åldern tar ut sin rätt. Med den här låtskatten så kunde man utan problem tuggat på några timmar till, men det hade troligtvis betytt ett antal utfyllnadssolon till för att Gillan skulle ha fixat det hela. Om det nu skulle vara sista gången jag ser Deep Purple, så kommer det ändå vara ett ljust minne och något man kan ta med sig i hjärtat.
