Ett band som de senaste tio åren gjort ett riktigt stort avtryck på Europas rockscen är utan tvekan Blues Pills. Med hundratusentals skivor sålda och flera listplaceringar både i Sverige och utomlands tillhör bandet ett av de stora inom den psykedeliska hårdrocken som blev populär under 10-talet. Trots detta är det relativt glest framför Sweden Stage när bandet stället sig på scen under lördagseftermiddagen på Sweden Rock Festival.
Men den skrala publiken är ingenting som avskräcker Örebro-bandet och med ”Proud Woman” ställer Blues Pills skåpet mitt på scenen och visar hur bluesrock ska låta när den är som allra bäst. Sångerskan Elin Olsson har en röst som i sina bästa stunder är en blandning mellan Janis Joplin och Tina Turner, något som blir tydligt i ”Dreamin my Life Away” och ”High Class Woman”. Att hon dessutom lyckas sjunga så förbenat bra samtidigt som hon, gravid till råga på allt, springer runt på scenen som besatt är inget annat än sjukt imponerade. Resten av bandet är kanske inte världens roligaste att titta på, men Olssons karisma är så pass stor att det räcker och blir över.
Bandet utnyttjar den dryga timmen som de fått till förfogande förvånansvärt bra och har precis lagom mellansnack och inga trötta och tråkiga enmansolon, något som annars brukar vara något som finns i överflöd på festivalen. Här är det istället musiken som får snacka, och det är något som känns befriande med en sådan approach. Framförallt när låtar som ”Dust”, ”Little Sun” och avslutande smockan ”Devil Man” bjuder på bland det bästa bluessväng jag hört på år och dar!
Betyg: 4/5
Bäst: ”Devil Man”, ”High Class Woman”
