Jag ska utan omsvep erkänna att mina kunskaper om Smash Into Pieces inskränker sig till deras uppträdande på mello där man uppenbarligen fick ett överraskande starkt stöd från det svenska folket. Därför såg jag till att vara tidigt på plats så jag kunde åtnjuta den lilla skugga som fanns längst framför scenen. Folkmassorna strömmade till och om tekniken strulade eller vad anledning var är svårt att sia om men bandet blev en aning försenade ut på scen. Med låtar som Wake Up och Glow In The Dark så är SIP extremt singelanpassade med låtar runt tre minuter vilket självklart passar som handen i handsken på något som mello. Men jag skulle inte kalla det här för Schlager Metal även om det är förvånansvärt många låtar sompassar in runt tre minuter ,det här betydligt tyngre än vad jag kanske hade trott.
Gitarristerna Benjamin Jennebo och Per Bergquist håller föredömligt låda och byter position om vart annat. Trummisen Apocalypse DJ låtsas prata, gör gester samt att hela ansiktet är som en neonskylt. Sångaren Chris Adam Hedman Sörbye är dock mer som Nu Metal sångaren Fred Durst fast på valium, även om han i sina bästa stunder skulle kunna smälta in som ledare på ett aerobicspass med sin uppfodrande röst till publiken. Det eldas på ordentligt på scenen vilket är kutym för den här typen av musik och värmer sprider sig i Deadman. Det jag verkligen gillar med SIP är tunga markeringar på trummorna och basen (som är programmerad då bandet saknar basist) och gitarrerna sitter fyller på perfekt och riktigt snyggt. Chris sjunger riktigt bra och det är synd att han inte har den karisma som man gärna ser hos en sångare.
Allt som Smash Inte Pieces spelar låtar perfekt, kanske för perfekt och eftersom både keyboards och bas är programmerade så är det svårt att få den här riktiga livekänslan och utan att försöka göra mig lustig så kommer tankarna på att kalla det här för Karaoke Metal. Jag hade fanimej blivit överlycklig om bandet spelat lite fel, glömt en vers och det mest spontana och oförberedda måste ha varit när Chris och Benjamin höll på att krocka i ett positionsbyte. Leende utbyttes, och så fick vi i publiken en livekänsla till slut. Allt med SIP är så välsynkroniserat och det är något jag blir imponerad av. När mellodängan Six Feet Under ljuder så är Sweden Rockpubliken i extas och även om jag inte är helt såld på föreställningen så förstår jag att många andra är det.
