LIVERECENSIONER 2024
INTERVJUER 2024
Foto: Effie Trikili
Dagar
Timmar
Minuter
Sekunder

Liverecension: Mike Tramp Songs Of White Lion – Sweden Rock Festival 2023-06-09

Mike Tramp släppte tidigare i våras albumet ”Songs Of White Lion” där han gör nytolkningar av klassiska hits med White Lion.

I öppningsnumret ”Lonely Nights” försvinner sångljudet stundtals, men snart har Tramp fått en ny mikrofon i handen. Vad som också omgående står klart är att den store dansken har andra problem som tyvärr inte går att avhjälpas med tekniska hjälpmedel, åtminstone inte direkt och på plats. Klassiker som ”Hungry” och ”Tell Me” låter kraftlösa och energifattiga. Vid 62 års ålder upplever Tramp samma fenomen likt kollegor som Don Dokken gjorde för ett par år sedan. Han fixar helt enkelt inte att sjunga i originaltonarterna längre utan behöver många gånger gå ner en hel oktav. Dessutom har han svårt att hålla ton, ibland låter det till och med direkt falskt. Om det i sin tur beror på dålig medhörning, eller att hans röstmuskel helt enkelt med åldern har blivit för kraftlös, låter jag vara osagt.

Efter att ha totalslaktat ”Wait” håller Tramp ett litet tal där han proklamerar: ”They don’t write songs like that anymore”. Det är det många av oss som håller med om, men tyvärr kan du inte heller sjunga dem längre, Mike. Fortsättningsvis kanske det är klokast att låta White Lions odödliga klassiker få vila i frid och ägna sig åt den mer singer/songwriter betonade solokarriären?

På plussidan har vi ett band som låter riktigt bra med basisten Claus Langeskov och trummisen Claus Monk som utgör en snortajt rytmsektion och flinkfingrade gitarristen Marcus Nand som gör ett bra jobb i att försöka tolka Vito Brattas virtuosa lir. Mike Tramp är också alltjämt en rutinerad frontman med gemytligt mellansnack.

Största hiten, balladen ”When The Children Cry”, tillägnas med all rätt till Ukraina och vi får också en fin anekdot om när Mike som ung rockspoling välkomnades till New York av Vito Bratta. ”Little Fighter”, den första låten de skrev tillsammans för fyrtio år sedan, kan vara bäst på spelningen tillsammans med ”Broken Heart” och ”Living On The Edge”. White Lion har många fantastiska låtar, men tyvärr förbises material från sista och i mitt tycke bästa studioplattan “Mane Attraction”  (1991) helt. Synd. Synd också att det är så smärtsamt uppenbart att det vita lejonet tyvärr har slutat ryta.

Betyg: 1,5/5

RELATERADE ARTIKLAR
POPULÄRA LIVERECENSIONER
ALLA NYHETER
Rocknytt

Tipsa oss om nyheter



ROCKNYTT_LOGGA_2022

SÖK PÅ ROCKNYTT

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER