För tjugo år sedan så såg jag Angra på Sweden Rocks scen, och då kändes det verkligen exotiskt att få se ett brasilianskt metalband på våra breddgrader. Jag gillade verkligen deras tidiga alster och det var en av de spelningar som jag såg fram emot mest. Angra består av fantastiska musiker, med bildaren och gitarristen Rafael Bittencourt som sedan starten styrt skutan med en hjärnhand. Den gången så kraschades tillställningen av sångaren Edu Falaschi som sjöng så falskt att det skar i öronen. Anledningen till det vet jag inte, men visst var jag verkligen sugen på att få uppleva Angra igen fast med bättre sång. En viss skepsis har jag dock alltid haft till ”nya” sångaren Fabio Lione som jag faktiskt aldrig gillat.
Med tanken på den långa frånvaron så var det väl kanske inte helt överraskande att uppslutningen framför scenen var en besvikelse. Kanske har Power Metal hamnat i skrivbordslådan även om bandet presenterades som Prog Metal. Det borde ha varit drösvis med musiker framför bandet för att se och lära om inte annat. Angra visade dock ingen bitterhet utan öppnade med Newborn Me, och det kanske var en signal om att man ville visa att ”här är vi igen”. Liones sång hördes knappt och det händer ju ganska ofta på festivaler att ljudet inte är perfekt från början, men det här skulle visa sig vara genomgående under hela konserten. Bara vid enstaka tillfällen så tryckte Lione till så att man verkligen hörde sången, och jag har all förståelse för att Angras material är svårt att framföra live men det är inte mycket till tröst. Speciellt för mig som fick genomlida uppträdandet för tjugo år sedan.
Förstå mig rätt, Liones insats var ingen katastrof utan han kan verkligen sjunga men är tyvärr ingen större scenpersonlighet och såg ut som att det var en dag på kontoret (missa inte kopplingen till skrivbordslådan). Bruno Valverde spelar trummor och ser ut som han vore fjorton år vilket är irrelevant och speciellt med tanke på hur magiskt bra han är. Felipe Andreoli har varit med i över tjugo år med Bittencourt och levererar basspel i världsklass och ofta i symbios med den andra gitarristen Marcelo Barbosa. Dagen till ära så får vi ett ”best of” set med Angels Cry, Lisbon, Rebirth och man avslutar med Carry On och Novo Era. Hade bara sången och sångaren varit lite mer engagerad så hade det kunnat bli ett toppbetyg. Avsaknaden Heroes of Sand gjorde ont i min kropp att bli snuvad på den efter tjugo års väntan, så nog är jag lite bitter.
Vill samtidigt passa på att ge en eloge till Sw7eden Rock Festival som är så duktiga på att återkoppla till festivalens historia och bjuda in band som spelat för många år sedan. Förhoppningsvis så får Angra en till chans i framtiden och kommer tillbaka med en ny sångare.
