Dysfunktionaliteten i såpoperan som är Mötley Crüe har ömsom slitit isär bandet och ömsom fungerat som bränsle till att skapa odödlig musik. Missbruk, skandaler och bråk har kantat karriären och under våren har det blåst ordentligt runt bandet igen.
Rykten om att bandet använder ljudfiler istället för att spela live samt att 71 åriga Mick Mars meddelat att han slutar turnéra pga sin mångåriga sjukdom (ankyloserande spondylit, som han lidit av sedan 27 års ålder) har fått ansenligt mediauttrymme. Då Mötley inte hade några som helst planer på att sluta turnéra efter fjolårets lukrativa nordamerikaturné – trots att de dyrt och heligt lovat att aldrig spela live igen efter ”avskedturnén” 2014 – meddelades snabbt att man rekryterat Marilyn Manson gitarristen John 5 som ersättare för Mars.
Mick har under våren drivit en rättsprocess mot resterande medlemmar då han enligt uppgift får alldeles för lite ”pensionspengar” i relation till sin långa och trogna tjänst. Övriga Mötley medlemmar, i synnerhet Nikki Sixx, hävdar att Mick får det han har rätt till enligt avtal upprättade medlemmarna emellan. Reaktioner från prominenta profiler inom rock communityt såsom journalisterna Eddie Trunk och Mitch Lafon, samt kollegor som Carmine Appice (Rod Stewart, King Kobra m fl), KK Downing (KK’s Priest, ex Judas Priest) och Neal Schon (Journey) har inte låtit vänta på sig. Samtliga fördömer övriga bandmedlemmars behandling av Mars.
Om huruvida Crüe kör med ljudfiler eller inte är svårt att avgöra från där jag står. Hursomhelst är ljudbilden över lag snyggt clean, hård och metallisk. Vince Neil ser fräschare ut än på länge och sjunger… tja, sin vana trogen lite slarvigt och inte alltid helt tonsäkert, men rösten håller ihop bra och han har låtit betydligt sämre än såhär om vi säger så.
Mötley har en diger katalog med klassiska hårdrocksanthems att ösa ur och vi får det vi kan förvänta oss. Inledande ”Wild Side”, ”Shout At The Devil” och ”Too Fast For Love” bjuder alla på bra tryck innan den mer melodiska ”Don’t Go Away Mad” lugnar ner tempot en aning.
Mötley låter faktiskt mestadels bra, i synnerhet i ”Same Ol’ Situation”, ”Girls Girls Girls” och ”Primal Scream” Problemet är att det låter själlöst, oinspirerat och utan glädje. Ingen skugga ska falla på John 5, han gör onekligen ett fantastiskt jobb, men Mick Mars är en såpass stor del i Mötley’s soniska DNA att det efter 40+ år känns helt otänkbart att se och höra Mötley utan honom. Ändå är detta nu ett faktum. Visst, det låter över lag bra, och om det har att göra med att det i alla fall till viss del fuskas med förinspelade körer, eller instrument låter jag vara osagt. Jag försöker låta mig bli medryckt av örhängen som ”Live Wire”, ”Looks That Kill”, ”Dr Feelgood” och ”Kickstart My Heart” som sitter djupt rotade i mitt tonårshjärta, men det är svårt under dessa förutsättningar.
”Can you feel the love for Mötley Crüe?” undrar Nikki Sixx strax innan han presenterar John 5 som river av ett tämligen meningslöst solo. Nej, Nikki, den kärleken jag så innerligt kände en gång i tiden har försvunnit i ett stinkande moln av pengahunger och cynism. Crüe hade chansen att dö och bli ett vackert lik 2014, men girighet och bråk tillåter att de lever kvar som en girig zombieversion av sig själva. Med det sagt, och om jag samtidigt inte ska låta känslorna ta över för mycket utan också vara objektiv, bjuder bandet på en underhållande och snygg scenshow, sin vana trogen med två läckra körtjejer. Den här gången har dock spelevinken Tommy Lee vare sig trumbur eller bergochdalbana att leka med. Betyget får således landa på en stabil trea.
Betyg: 3/5
