ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Liverecension: Grand Slam – Rocknytt Cruise, 2022-04-22

Grand Slam grundades 1983 av Phil Lynott ur spillrorna av Thin Lizzy. Bandet innehöll till en början gamla Lizzy medlemmar som John Sykes, Brian Downey samt Magnum keyboardisten Mark Stanway.

Sykes blev inte långvarig då han nappade på erbjudandet om att spela med Whitesnake och ersattes snart av Laurence Archer. Även Downey lämnade och trummisen Robbie Brennan tog hans plats. Bandet turnérade aktivt under 1984, men på grund av Lynotts drogproblem lyckades man aldrig få skivkontrakt och sedan, som vi alla vet, dog Phil Lynott 1986. 2016 startade Laurence Archer upp Grand Slam i en ny upplaga och spelade in alla de gamla låtarna som släpptes på albumet “Hit The Ground” (2019).

Det är ett målmedvetet och taggat Grand Slam som äntrar Etage Stage när klockan slagit lunch. Sångaren Mike Dyer piskar upp stämningen i ”19” och melodiösa ”Gone Are The Days” får ett fint mottagande av den bakrusiga publiken som nu sakta börjar vakna till liv. Dyer är en charmigt streetsmart frontman som kryddar mellansnacket med mycket under bältet humor, till publikens stora förtjusning. Bland annat framkallar en rolig anekdot över passagerarnas nattliga förehavanden i hytterna på Cinderella många skratt. Enligt Dyer skulle passagerarnas sexuella aktiviteter kunna fungera som bränsle tillbaka till Stockholm (”fuck power”).

Grand Slam bjuder på ett energiskt och tajt set där ”Hit The Ground” blir ett fuck you till Putin och ”Dedication”, ”Military Man” (som också finns med på Gary Moore plattan ”Run For Cover”, 1985) och avslutande ”Sisters Of Mercy” är solklara höjdpunkter. Det är bara gubbiga blueströskverket ”Crime Rate” som hade kunnat strykas till förmån för något roligare.

Betyg: 4/5

RELATERADE ARTIKLAR
FILM
LIVE
Rocknytt

Tipsa oss om nyheter



ROCKNYTT_LOGGA_2022

SÖK PÅ ROCKNYTT

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER