Utsålt en torsdag i Uppsala hör inte till vanligheten och det är när Nestor debuterar i studentstaden. Uppenbarligen så är det ingen som tänker på att man kanske måste krypa till jobbet dagen efter, för det är feststämning redan när förbandet värmer upp i lokalen.
Nestor har något som knyter ann i den svenska folksjälen och det största beviset var när man drog tiotusentals hårdrockare till deras framträdande på Sweden Rock Festival. Bandets hyllning till åttiotalet är genuin, och inte något larvigt spektakel vilket människor känner och tar åt sig. Det är så fantastiskt befriande med musik som ger energi och glädje, och Nestor bjuder alltid på en underhållande show därtill. Låtarna börjar man kunna vid det här laget och bandet har blandat om lite i setlistan men med bara ett album i bagaget så är det onekligen svårt att bjuda på något nytt. Samtidigt så är det bara bra låtar på debuten och hur många band klarar av den bedriften?
Samtidigt som Kids in a Ghost Town drar igång inser jag att Nestor säkerligen känner en stor press över att nästa album måste bli minst lika bra. Det är knappast ologiskt och man hoppas att bandet inte slår knut på sig själva med uppföljaren. Det osar klassfest, sena sommarnätter, mopeder, småstad, melankoli, kärlek och tusen andra känslor i Nestors musik. Om Nestor bara suger i sig energin som finns hos publiken som jublar, kommer vinylspelarens nål trivas som fisken i vattnet när nästa platta dyker upp.
Stone Cold Eyes och These Days är glädjepiller som frälser den redan frälsta publiken, och till min stora glädje så fick jag äntligen höra We are not OK live. Vilken maffig låt som förtjänar sin plats i setlistan och många runt mig imponeras av Tobias Gustavssons sång. Själv så har jag sett bandet så många gånger nu och det är alltid riktigt bra och upp till världsklass på deras framträdande, så det är mest känslan och miljön som tar spelningarna över toppen. Det finns också något som Nestor har och det är kanske för att man faktiskt kommer från en småstad och inte tar något förgivet. När Tobias nämner att han blivit citerad i ”nån tidning eller nåt” (jag erkänner att det var jag) att när han säger ”tusen, tusen, tack!” så menar han verkligen det. Det är något fint och genuint som man ska hylla och den uppskattningen som Nestor visar upp när bandet står inför en publik är ganska unik.
I publiken den här kvällen så står Sebbe som är där med sin mamma och pappa. Sebbe upptäckte Nestor när bandet spelade i Kungsträdgården i Stockholm och blev direkt ett fan. Livet i tonåren är ibland orättvist, orimligt hårt och det är inte lätt alltid att hitta en gemenskap men Sebbe hittade Nestor. När band idag tar betalt för att fansen ska få träffa deras idoler, samt för signerad merchandise så är Nestor bandet som är personliga och ger människor tid att få träffa bandet. Det var en nervös Sebbe som hoppades att få möta sina idoler och han bjöds in av keyboardisten Martin Frejinger att efter konserten få följa med backstage. Martin är i sitt yrke rektor, och har säkerligen ett extra stort hjärta för unga människor. Just sådana här upplevelser går självklart inte betygsätta i en recension, men jag ville gärna dela den med till er läsare.
Hade Sebbe fått ge betyg den här kvällen så hade det blivit Perfect 10, och för oss i publiken så följde allsången till On the Run. Louise Gardtman stegade sen upp på scenen för att världsvant bränna av en underbar duett i Tomorrow, och visst vore det väl en tanke att ha fler duetter i framtiden mellan Lollo och Tobbe? Singeln Signed in Blood är tveklöst en av bandets största hits och man rundade av med Fireside innan man snabbt lämnade scenen för att återkomma med några extranummer.
Bandets egentliga kapellmästare Matthias Carlsson tillsammans med gitarrfenomenet Jonny Wemmenstedt lyser verkligen i sina roller och med den aningen mer färgsprakande trion Markus Åblad och redan nämnda Martin och Tobias så är det en realitet och inte en illusion när man spelar 1989. Covern I Wanna Dance With Somebody eldar upp partystämningen hos publiken innan Nestor avrundar med It Ain’t Me som är ett vackert stycke men jag får erkänna att jag hellre hade haft en avslutning med On the Run, 1989 eller Signed in Blood. Nu känns det lite som ett farväl (vilket det i och för sig är) men jag längtar hellre än saknar om ni förstår hur jag tänker.
Det är onekligen svårt att behöva betygsätta en sådan här underhållande kväll, så jag sätter den i perspektiv till alla andra gånger jag har sett Nestor och betyget blir väldigt bra. Hoppas att fler tar chansen att se ett av landets mest turnerande band här under våren. Det är verkligen en energihöjare av stora mått varje gång man ser Nestor.
