Rapport från Muskelrock 2014

17 Shares

muskelrock-2014-logga
Mellan den 29 och 31 maj var det åter igen dags för världens starkaste festival, nämligen Muskelrock. Här följer en sammanfattning av en stor del av framträdandena från denna sjätte upplaga av festivalen.

Först ut var thrashbandet Vornth från Bohuslän. Som första band ut på festivalen så fick Vornth ingen storpublik, men de som såg bandet verkade ändå nöjda, vilket var helt i sin ordning då Vornth bjöd på kvalitativ thrash av klassiskt snitt. Avslutningen med en pajig semi-cover på Manowars Kings Of Metal drog dock ner helhetsintrycket en smula. Betyg: 6/10.

Efter Vornth bjöds vi på heavy metal från Ambush. Stilen var klassisk heavy metal som förde tankarna till band som Judas Priest och Saxon. Jag var inte alls inlyssnad på det här bandet inför festivalen, men jag blev verkligen imponerad, precis som många andra i publiken verkade bli. Konserten avslutades med ljudstrul, men detta blev snarare en fördel än en nackdel för Ambush då det lockade publiken till en spontan allsång, vilket agerade en mäktig inramning som avslut till Ambush gedigna spelning. Betyg: 7/10.



Efter Ambush heavy metal var det så dags för lite blytung doom från Tombstones. Riffen satt som en jäkla smäck och det var inte svårt att börja dyrka till dessa mörka tongångar. Ibland blev det lite enformigt, men överlag var det här en riktigt grym spelning från ett band som imponerade stort på mig. Betyg: 8/10.

Efter Tombstones släpiga doom var det dags att öka tempot rejält då energiska Beast stod på tur. Här är det full fart som gäller från första till sista ton och bandet bjöd verkligen på en imponerande helheltsupplevelse. Musikaliskt var det tajt och välspelat och det visuella höll även det toppklass, med en frontkvinna i högform som utan tvekan får priset som årets pubikdomptör med sin självklara rockstjärneaura. Ett av Muskelrocks allra proffsigaste och bästa framträdanden. Betyg: 8/10.

Åter igen blev det tvära kast när vi gick från actionfylld garagerock med Beast till flum med Katla. Överlag stod Katla för en bra spelning som när den var som bäst var riktigt fascinerande och trollbindande, men som det gärna blir med den här typen av musik så blev ibland själva liveframträdandet lite exkluderande då scenspråket ofta känns allt för introvert. Betyg: 7/10.

Norska Magister Templi bjöd på heavy metal av den mörkare skolan och jag som redan är ett fan av bandet tyckte att det här var riktigt bra. Med låtmaterial som Master Of The Temple, The Innsmouth Look, Lucifer och Leviathan går det liksom inte att misslyckas och när framträdandet också håller hög nivå så blir resultatet en riktigt bra spelning. Betyg: 8/10.

Den största behållningen med Witch Mountain var helt klart den imponerade sånginsatsen där allt från operaliknande partier blandades med riktigt snygg growl och allt detta från en och samma sångerska. Lägg också till ett stark låtmaterial och ett synnerligen tajt band och du får en av de allra bästa spelningarna under årets Muskelrock signerat denna högklassiga stonerorkester. Betyg: 9/10.

En av de största affischnamnen inför årets Muskelrock var helt klart Claudio Simonetti´s Goblin. Italienaren som gjort filmmusiken till otaliga klassiska skräckfilmer har arrangerat diverse stycken så att de ska passa i ett mer rockigt forum och även om jag måste erkänna att jag var lite tveksam inför den här spelningen så blev jag gravt imponerad. Jag brukar inte tycka att instrumental musik är så rolig, men i det här fallet så tappade jag inte intresset för fem öre under hela spelningen och både låtarna samt det snortajta framförandet imponerade stort. En av de främsta överraskningarna för egen del och överlag en hype som höll. Betyg: 8/10.

Efter katastrofspelningen på fjolårets Muskelrock var vi många som hoppades på att festivalens husband Antichrist skulle ta nya tag efter detta fiasko och bjuda publiken på en riktig revansch. Jag är oerhört glad över att kunna skriva att så blev fallet. Antichrist visade upp sig från sin allra bästa sida och framförandet av låten Torment In Hell var en av festivalens allra bästa enskilda ögonblick. Publiken var som vanligt helt fantastisk och det flög människor överallt, som det brukar vara när Antichrist spelar på Muskelrock. Låtmaterialet utgjordes av både gammalt och nytt och jag kan säga att låtarna från den kommande plattan lät riktigt lovande. Antichrist bjöd på en i princip fläckfri spelning, även om jag saknade klassikern Coven Of Evil i setlisten. Betyg: 9/10.

Först ut på fredagen var spanska The Lizzies. Bandets största fördel var helt klart deras energi och spelglädje som helt klart smittade av sig på publiken, som verkade ta bandet till sina hjärtan. Tyvärr var det dock ibland lite mer charmigt än bra och framförallt trummisen sackade rejält vid vissa tillfällen. Bitvis otajt med andra ord, men ändå en spelning som lämnade mig med överlag positiva känslor. Betyg: 6/10.

Från spansk rock till finsk doom med Serpent Warning. Förutom att bjuda på riktigt bra doom metal så bjöd också Serpent Warning på festivalens mest obekväma frontkvinna. Förutom plågsamt mellansnack så besatt sångerskan ett av de mest uttrycklösa scenspråk jag någonsin bevittnat och stod till största delen mest och såg malplacerad ut, med händerna längst sidan av kroppen. Till hennes försvar måste jag dock säga att hennes bandkamrater inte heller hjälpte till så mycket med att få till något visuellt upphetsande. Tråkigt att framträdandet var så lamt när musiken var så pass imponerande. Betyg: 6/10.

Några som imponerade stort på mig var Mud Walk. Grunden får ändå klassas som relativt klassisk 70-talsrock, men Mud Walk gör helt klart sin egen grej av denna klassiska formel. En hel del sköna jampartier och en känsla av att bandets kreativitet kan ta musiken i princip var som helst borgar för ett framtränade som sprudlar av energi och lust att skapa oväntade ljudlandskap. En av festivalens stora överraskningar. Betyg: 8/10.

Om Mud Walk var halvflummigt så var Ocean Chief helflummigt. Tung och knarkig doom som helt klart var välspelad och sin genre trogen med superlånga låtar. Musiken sätter nästan en i något slags hypnotiskt tillstånd och när konserten är slut är det snudd på svårt att avgöra hur lång tid som gått. Kanske inte den roligaste konserten under Muskelrock, men ett genretroget och gediget framträdande. Betyg: 7/10.

Ett vinnande koncept när man skriver låtar och inte är bäst på engelska är att ta ett tufft ord och kombinera detta med ett annat tufft ord för att således skapa en jättetuff låttitel som inte alltid måste vara helt rimlig. Detta recept har fungerat i 20 år för till exempel Nifelheim, men också för tyska Protector. Jag älskar denna form av opretentiös hårdrock där man visar att man kommer långt med balla låttitlar och en obeveklig dödsdyrkande attityd. Protector håller stilen fullt ut och bjuder på ett synnerligen helgjutet framträdande där allt från låtar till det visuella är precis så hårt och ljushatande som man vill att det ska vara. Kanske inte det mest dynamiska på årets Muskelrock, men ändå en lektion i kompromisslös hårdrock. Betyg: 8/10.

Som ni kanske vet så brukar Antichrist vara de ohotade kungarna av röj på Muskelrock, men frågan är om inte Ranger snodde kronan i år. Det var verkligen ett slagfält från början till slut bland publiken under spelningen och bandet tycktes då bli extra taggade, vilket ledde till ett imponerade utbyte av energi mellan band och publik som triggade varandra mer och mer under spelningens gång. Energisk thrash blir inte mycket bättre än så här, när publiken är så pass med på noterna. Musiken var möjligtvis lite onyanserad ibland, men det kan också bero på att jag inte var så inlyssnad. Betyg: 8/10.

Årets höjdpunkt för alla fans av öststatshårdrock var utan tvekan polska Turbo. Detta klassiska band visar helt klart att man inte ämnar att leva på gamla meriter och från första till sista ton visar man upp ett riktigt hungrigt band som låter oförskämt vitalt. Både det musikaliska samt sånginstatsen håller yppersta klass och även om det är låtarna på engelska som är de enda jag förstår, så är det ändå dessa som drar ner betyget en smula, då jag tycker att den här typen av hårdrock förlorar en stor del av sin charm när den inte framförs på sitt originalspråk. Betyg: 8/10.

En av favoritakterna inför årets festival var för många Slough Feg. Även efter festivalen tror jag att de flesta var mer än nöjda med vad bandet presterade. För egen del så tycker jag att Slough Fegs största tillgång är deras oerhörda spelglädje. Man märker verkligen att de älskar att stå på scenen och det är både ett imponerande musicerande samt ett avspänt framträdande vi bjuds på. Musiken är ofta väldigt progressiv och det är även om det är intressant också lite av bandets svaghet. Även om det till viss del är kul att aldrig veta exakt vad som ska hända, så är det också trevligt att kunna hänga med musiken och ibland kom jag på mig själv med att tycka att det ibland blir lite för spretigt. Överlag var dock detta en riktigt imponerande uppvisning från ett band som lyckas kombinera intressant progressiv musik med ett vitalt och lättsamt scenframträdande. Betyg: 8/10.

För mig som inte är och aldrig har varit något fan av Scorpions så var kanske inte bokningen av den gamle gitarristen Uli Jon Roth den mest upphetsande inför årets Muskelrock. Under spelningens gång kan jag dock inte påstå att det blev så mycket bättre heller, men visst är det så att det handlar om mycket kompetenta musiker. Scorpionsnostalgi är dock ingenting för mig, som sagt, så visst finns det säkerligen många andra som tyckte att det här var bättre än vad jag tyckte. Samtidigt kan jag med gott samvete inte säga att det här var dåligt på något sätt, men de högre betygen kräver nog en Scorpions-fan till recensent. Betyg: 6/10.

Sist ut på fredagen var ett band som jag inte riktigt har uppfattat det korrekta namnet på. På en del ställen har jag läst Mansion och på en del andra ställen har jag läst I Am The Mansion. Oavsett vad som är korrekt så kan vi åtminstone konstatera att vi har att göra med någon slags herrgård och att det låter riktigt bra. Riktigt JÄVLA bra, till och med. Det är relativt lugnt, men oerhört mörkt och olycksbådande. Spöklikt vackert och med minimalistiska medel bygger (I Am The) Mansion upp en genuint obehaglig stämning på dansbanan som plötsligt känns mer än lovligt hemsökt. Ni som precis som jag gillar genren ockult rock bör verkligen kolla upp det här omedelbart, för jag blev oerhört tagen av det här och jag tror att jag har fått lite av ett nytt favoritband. Betyg: 9/10.

Först ut på Muskelrocks tredje och sista dag var heavy metal-orkestern Night Demon. Med sin charmiga kombination av NWOBHM-doftande musik och ett glädjefyllt framträdande lyckades man verkligen få publiken på fall och trots att man hade en ganska dålig speltid lyckades man ändå locka en hel del åskådare till scenen. En av de största överraskningarna för min del och även om det inte räknas med i betyget så kan jag också informera om att medlemmarna verkade vara synnerligen sympatiska herrar när jag språkade med dem under festivalen, vilket så klart också gör det extra roligt att kunna säga att de var grymma. Det är ju alltid kul om band som är bra också är trevliga, då det alltid suger att behöva såga trevliga människor eller för den delen hylla genuint otrevliga diton. Betyg: 8/10.

Sent på fredagskvällen stod jag och språkade med en minst sagt pratglad The Tower-trumslagare vid namn Tommy. Han var lite orolig över att han skulle vara för sliten på lördagen för att göra ett optimalt jobb och att jag således skulle skylla allt på honom i min recension om The Tower inte var bra. Jag kan dock lugna Tommy och säga att The Tower helt klart var bra, så han behöver inte skämmas över sin insats som helt klart var gedigen och bra. Det som däremot drog ner betyget en smula var det faktum att konserten ibland blev lite för flummig för min smak. De två första låtarna var ganska rak rock och lät oerhört bra, men efter det blev det betydligt mer abstrakt. Bitvis var detta riktigt schysst, men ibland spacade allt ut lite för mycket för min smak och jag kom på mig själv med att tappa koncentrationen under vissa delar. Överlag en bra spelning dock och jag ser fram emot att få lyssna igenom bandets debutplatta och jämföra det bitvis spretiga liveframträdandet med hur det låter på skiva. Betyg: 7/10.

Efter att på håll ha hört Iron Thor slakta Thor-klassiker så var det dags för mig att se holländska GOLD. Detta band, beståendes av bland annat en gammal The Devil´s Blood-gitarrist, var ett av de band jag personligen såg fram emot mest inför årets festival. I jämförelse med tidigare nämnda The Devil´s Blood så har GOLD kanske ett lite mer rakare sound, åtminstone på sin debutplatta, men på de nya låtarna som spelades så verkade det som att GOLD kanske börjar gå åt ett sound som mer liknar det nu mer icke-existerande The Devil´s Blood. Just det här med nya låtar kommenterade bandet själva också med att säga ”We are playing a lot of new songs tonight. You don’t know them. We don’t know them. Enjoy!”. Med andra ord var det inte så hög igenkänningsfaktor under stora delar av konserten, men det var ändå en riktigt bra spelning och det känns onekligen som att det ska bli oerhört spännande att få höra bandets kommande platta. Betyg: 8/10.

Nästa band ut var inga mindre än de skottska kulthjältarna Holocaust. Även om det var roligt att höra många av de klassiska låtarna så tycker jag ändå att konserten överlag lämnade en del att önska. Det var bitvis ganska otajt och det gick inte att skaka av sig känslan att Holocaust kanske lever lite på gamla meriter. En hel del av de gamla klassiska banden är idag i princip lika bra som de var förr i tiden, men Holocaust är tyvärr inte ett av dessa band. Det funkar bra ur nostalgisynpunkt, men speciellt vitalt kändes det inte. Betyg: 6/10.

Ett klassiskt band som däremot levererade å det grövsta var de svenska legendarerna Mindless Sinner. Här är det inte tal om att leva på gamla meriter, utan här är det verkligen ett band som kan klassas som snudd på pånyttfött. Det är fräscht och vitalt samtidigt som det inte viker en tum från de klassiska tongångarna. Sånginstatsen är kanske det som imponerar allra mest, men överlag imponerar hela bandet. Oväntat bra. Betyg: 8/10.

När jag såg Black Trip i Sundsvall i våras så tyckte jag ärligt talat inte att det var skitbra. Visst var det bra, men knappast över en nivå runt 6/10 i betyg. Jag blev lite besviken över detta då bandets debutplatta är så pass bra, men oj vilken revansch det blev för bandet på Muskelrock! Jämför man med det band som stod på scenen i Sundsvall är det som att det är ett helt annat band som står framför mig på scenen på Muskelrock. Allt är bättre och framförallt är energin så enormt mycket högre. Black Trip bjuder på vad som bara kan kallas för en lektion i heavy metal och de rutinerade musikerna visar med all önskvärd tydlighet vilken magi man kan skapa när man är på rätt humör och har den fantastiska muskelrockpubliken på sin sida. Betyg: 9/10.

De fantastiska konserterna tycktes avlösa varandra denna dag som skulle visa sig vara den bästa på årets Muskelrock och nästa band ut var inga mindre än legendarerna Satan. Man inledde ofattbart stark med låtarna Trial By Fire och Blades Of Steel och blandade sedan ganska jämnt mellan gammalt och nytt material. Jag som har de två förstnämnda låtarna som absoluta favoriter med bandet kanske kunde tycka att man bränt krutet lite för tidigt in i spelningen, men trots detta bjöds vi på en synnerligen gedigen insats från ett band som helt klart inte visar några tecken på att bli sämre med åren. Betyg: 8/10.

Näst sista band på dansbanan var Satan´s Satyrs och detta var verkligen ett band jag var sugen på att se. Jag blev verkligen inte besviken och trots att jag inte riktigt tyckte att den nyaste plattan Die Screaming nådde upp till den högt satta ribban man satt efter sin magiska debutplatta Wild Beyond Belief, så måste jag säga att låtarna gjorde sig bättre live. Bandet besitter enormt mycket energi och att se dem live var verkligen en intensiv upplevelse. Svetten lackade hos de flesta i publiken trots att det här var den kallaste kvällen av de tre under årets festival och när man lyssnade på folks kommentarer efter spelningen verkade det som att inte bara jag var imponerad. Betyg: 8/10.

Sist ut på utomhusscenen var Angel Witch och ni som har sett bandet live under de senaste åren vet vilken fröjd det är att få bevittna dessa makalösa herrar. Från inledande Gorgon till avslutande Angel Witch är det i princip ingenting att anmärka på förutom lite ljudstrul, till största delen är det bara att luta sig tillbaka och njuta. Det här är ingenting annat än proffs ut i fingerspetsarna och publiken tycks genom sitt enorma gensvar hålla med mig om att det här var den bästa spelningen på årets Muskelrock. Betyg: 9/10.

Sist ut på årets Muskelrock var den softa och stämningsfulla avslutningsakten King Dude. Efter kvällens många oerhört imponerande spelningar kändes det här bitvis lite avslaget, men jag förstår samtidigt tanken med att avrunda med något lite mysigt. Under vissa perioder var det riktigt härligt, men under vissa perioder var det mest segt. En okej avslutare som säkerligen fyllde sin funktion som avslappnare av övertaggade fyllon för att dessa inte skulle leva allt för mycket rövare under natten, men inget superspännande heller. Betyg: 6/10.

Så var alltså den sjätte upplagan av Muskelrock slut för den här gången och således kan vi åter igen börja räkna ner från 362 till nästa gång vi får bevista denna underbara festival. Trots att man år efter år bokar idel fantastiska band går det ändå inte att förneka att det enda som är bättre än banden på Muskelrock är den fantastiska stämningen. Alla man träffar tycks vara på bra humör och ha ett leende på läpparna och sådant gör oerhört mycket för att få till en genuint trevlig och lugn stämning som genomsyrar allt från festivalområdet till campingen.

Muskelrock ska också ha en eloge för att man visar att det är fullt möjligt att sikta på att ha en jämställd festival utan att för del delen skära ner på kvaliteten. I publiken skulle jag säga att det är ganska jämt mellan killar och tjejer och även om det inte riktigt är 50/50 bland banden så märks det att man gjort en aktiv insats för att försöka minska gubbväldet som så ofta härskar inom hårdrocksfestivalerna och detta som sagt utan att för den skull ha sämre band än någon annan festival, snarare tvärtom. När andra festivaler säger att man inte kan boka fler kvinnliga musiker för att det inte finns tillräckligt många bra bevisar Muskelrock motsatsen, vilket känns oerhört uppfriskande.

Tack för i år, Muskelrock. Vi ses snart igen.
 

 

17 Shares
Proppen

Proppen

Skribent

Relaterade artiklar

Hittade inga inlägg.
Sweden Rock Magazine

Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019

Följ oss på Facebook!