PENTAGRAM – Liverecension från Metallsvenskan 2014-05-24

12 Shares

metallsvenskan-2014
För er som har sett den fantastiska dokumentären Last Days Here om Pentagrams minst sagt originelle frontman Bobby Liebling så känns det nästan onödigt för mig att försöka förklara hur jävla underbart det är att numer kunna se denne man på en scen, pigg (nåväl) och glad. För er som inte sett den så kan jag ju börja med att beordra er att ändra på detta omedelbart, men sedan också poängtera dels hur kul det är att se en gammal pundare fräscha till sig så gott det går för att med full kraft komma tillbaka till musiken fullt ut, men framförallt så känns det grymt att det är SÅ extremt bra. Att Pentagram tagit sig i kragen och kommit tillbaka är ju fantastiskt bara det, men det blir ju flera dimensioner bättre av att de också lyckas vara galet jäkla bra. Trots att jag är spiknykter kommer jag på mig själv med att utstöta något slags litet skrik av välbehag när Sign Of The Wolf övergår i Forever My Queen och jag tänker för mig själv att “helvete så bra det här är”. Hela konserten är som en enda uppvisning i spelglädje och Bobby Liebling personifierar verkligen någon som har räddats av musiken. Hans glädje går inte att ta miste på och hans uppskattning mot publiken får ett enormt gensvar. Bäst på festivalen tillsammans med Saxon!

Något som var väldigt roligt, men som inte tillhörde själva spelningen, var när bandmedlemmarna (förutom Bobby) kom ut och tackade publiken. Basisten och gitarristen fick bra gensvar, men ingen tycktes ens reagera över trummisen. Han stod då och såg lite vuxenbesviken ut ett tag, sedan utbrast han “fuck it!” för att sedan vända på klacken och gå därifrån.

Band: Pentagram
Betyg: 9/10



12 Shares
Proppen

Proppen

Skribent

Relaterade artiklar

Hittade inga inlägg.
Sweden Rock Magazine

Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019

Följ oss på Facebook!