Det massiva turnépaketet Metal All Stars, som till en början skulle inkludera stora akter såsom Rob Halford och Tom Araya, blev inte riktigt som förväntat; den ena musikern efter den andra har hoppat av under resans gång. Sist i ledet var Phil Anselmo och Vince Neil. Efter att den sistnämnda uteblev från en spelning i Minsk häromdagen var det oklart huruvida han skulle dyka upp på Hovet eller inte. När det sedan bekräftades att Mötley Crües frontman inte skulle närvara under Sverigespelningen kom det inte som en större chock för någon. Rädslan över att förlora detta stora namn var helt klart befogad.
Torsdagens Metal All Stars-spelning på Hovet i Stockholm har sågats högt och lågt i många medier. Att alla involverade har blivit snuvade på konfekten vad gäller turnéns lineup råder det ingen tvekan om. Merparten av recensionerna som jag har tagit del av har missat en viktig sak, nämligen hur själva spelningen var. Metal All Stars må ha varit en logistisk mardröm som har gett samtliga involverade magsår, framför allt journalister. Den ryska promotorn har varit den stora syndabocken i dramat. Men ovanstående krångel är oväsentligt när det väl kommer till kritan. Låt oss i stället fokusera på själva spelningen.
Det är ingen hemlighet att arrangörerna har haft svårigheter med att sälja biljetter. Men det var inte förrän jag anlände till Hovet som jag insåg vidden av detta problem. Drygt tio minuter innan utsatt tid var det pinsamt glest och jag ville bara vända eftersom jag skämdes å arrangörernas vägnar.
Inledningen av kvällen, med Death Dealer och Kobra Paige från Kobra and the lotus, var tämligen lam. Uppträdandena i sig förtjänar varken bu eller bä. Entusiasmen från båda dessa akter var värdig en spelning inför ett fullsatt Madison Square Garden. Däremot hade den dåliga tillströmningen av hårdrockare lämnat en unken doft av fiasko som drog ner på stämningen; det kan ha varit den stelaste publik jag någonsin har skådat.
Räddningen kom i form av Max Cavalera. När han slog ihop sitt kloka huvud med Shadows Fall-frontmannen Brian Fair, för att framföra Slayers ”Raining blood”, väcktes plötsligt hoppet. Glädjen hos Cavalera och Fair, vars iögonfallande rastaflätor får Bob Marleys att blekna i jämförelse, gick nästan att ta på. Deras engagemang smittade av sig på publiken som vid det här laget hade ökat markant. Hovet var långt ifrån fullsatt, låt oss inte förneka det, men det var inte lika illa som i början av kvällen.
När Max Cavalera sedan plöjde av medryckande pärlor ur såväl Soulflys som Sepulturas diskografi, exempelvis ”Primitive” och ”Roots bloody roots”, spekulerade jag i att hårdrocksvärldens favoritbrasilianare skulle förbli kvällens höjdpunkt (det visade sig att jag hade rätt om den saken). Max Cavalera, som har blivit något rund om magen på sistone, var gladare och mer energisk än någonsin.
Mot slutet av kvällen var det dags för Zakk Wylde att förnya ett flertal klassiska Black Sabbath-låtar. Det tog dock ett tag innan han väl till kom till skott. Den skäggbeklädde amerikanaren inledde sin del av showen med shredda på sin Bullseye Gibson Les Paul som om det inte vore någon morgondag. Han tog dessvärre inte notis till publiken, utan det kändes snarare som att han stängde allt och alla ute för att beundra sin egen fingerfärdighet. Efter ett tag funderade jag på att bege mig och lämna han och hans kära gura ifred. Alternativ boka ett hotellrum åt dem. Överlag blev det för mycket ego och självbeundran och för lite scennärvaro och publikkontakt.
Jag har varit med om betydligt sämre spelningar, både vad gäller framträdandena i sig och ljudet. Blev Metal All Stars-spelningen lika mäktig som jag hade föreställt mig? Nej. Blev den ett fiasko som somliga hade befarat på förhand? Nej. Utfallet blev snarare mediokert och pissljummet, med undantag från några av musikernas insatser. Jag kan komma på betydligt värre kvällsaktiviteter än att lyssna på när Joey Belladonna hyllar Dio eller bevittna när Udo Dirkschneider bevisar att det finns krut i män som har passerat 60-sträcket. Nu kanske dessa insatser inte var värda att trilla av stolen eller tappa hakan för, men de blev definitivt godkända i min bok.
Så vilka lärdomar kan vi dra av detta? Måhända att man inte ska döma en turné baserat på dess ryska promotor. Skalar man bort det kaotiska runt omkring blev slutresultatet av Metal All Stars faktiskt helt okej. Men varken mer eller mindre.
Det är föga troligt att detta koncept stöps i exakt samma form, om någon promotor är våghalsig nog att göra en liknande turné. Men jag ser definitivt potential i idén.
Betyg: 2 av 5
