Sist ut under denna upplaga av House Of Metal var inga mindre än det fjolårsdebuterande doomkollektivet Avatarium och det skulle visa sig att festivalen hade sparat det bästa till sist. Trots att bandets urfader Leif Edling (Candlemass, Krux etc) inte kunde närvara på denna premiärspelning för bandet på grund av sjukdom, så skötte hans bandkollegor sina uppgifter med bravur och den förväntade avsaknaden av herr Edling uteblev nästan helt. Hans ersättare Anders Iwers (Tiamat) gjorde ett föredömligt jobb och jag tror inte att Leif hade varit besviken på sin vikarie om han hade närvarat denna kväll. Närvara gjorde dock nästan Leif Edling, åtminstone hans ande, som låg som en ohelig välsignelse över hela konserten. När bandmedlemmarna presenterades fick också nämnde Edling det största jublet, trots att han inte var på plats. Edlings frånvaro till trots så går det inte att inte tänka på karln under större delar av konserten då samtliga av Avatariums riff andas Candlemass och är så tunga att de förmodligen hade gått att använda dem till att bryta järnmalm, om vi ska dra en passande norrländsk liknelse. Marcus Jidell förvaltar de Edling-komponerade riffen med bravur och är verkligen en best under hela spelningen. Sångerskan Jennie-Ann Smith sjunger perfekt och visar med all önskvärd tydlighet att den imponerande sånginsatsen från debutplattan inte på något vis kan härledas till studiofix, här är det helt klart pur talang det handlar om. Låtarna, samtliga hämtade från fjolårets självbetitlade debut, sitter som en smäck och det är blytungt och smärtsamt vackert från inledande Moonhorse till avslutande Avatarium via kanonlåtar som Bird Of Prey och Boneflower. Låtarna har ett lite mer organiskt arrangemang live än på skiva och Carl Westholm på klaviatur ges mer spelutrymme, vilket jag tycker var väldigt trevligt.
Det som dock drar ner betyget en smula är att det ibland blev lite för mycket solon. Visst, Avatarium innehåller grymma musiker och jag förstår på ett sätt att man vill visa det, men samtidigt är solon inte speciellt roliga och drar ofta ner tempot och intensiteten på en spelning överlag. Sedan kan man kanske klaga lite på Jennie-Ann Smiths mickljud under vissa partier, men det tror jag enbart var ljudteknikerns fel då denne verkade bli lite förvirrad över att någon faktiskt använde sig av någon sorts mickteknik och inte bara svalde mikrofonen och körde. Att hela konserten under mellansnacken genomsyrades av en genuint lycklig stämning och att ordet “kärlek” upprepades ett flertal gånger är kanske ingenting jag skulle se som positivt när jag bevittnar en doom-spelning i vanliga fall, men med tanke på det oerhört varma mottagandet publiken gav Avatarium kan till och med en bitter dödsdyrkare som undertecknad acceptera att det kanske var lite härligt med så pass familjär stämning ändå. Nästan.
Band: Avatarium
Betyg: 8/10
