BEHEMOTH, CRADLE OF FILTH, IN SOLITUDE m.fl – Liverecensioner från Tyrol, Stockholm, 2014-02-25

129 Shares

behemoth-cradle-of-filth-tour-2014
Recensioner från Tyrol i Stockholm 25 februari: Behemoth, Cradle Of Filth, In Solitude, Inquisition och Svarttjern.

Band: Svarttjern

Plats: Tyrol, Stockholm
Betyg: 5/10
 
På platta är Svarttjern ett sådant där band som i min bok är bra utan att vara fantastiska. Soundet är klassisk norsk svartmetall av den gamla skolan och man vet vad man får av bandet. Nyligen släppte man sitt tredje alster Ultimatum Necrophilia och precis som på de två tidigare släppen Misanthropic Path Of Madness och Towards The Ultimate håller man fast vid sitt koncept. När bandet nu fick äran att inleda kvällen för detta svaveldoftande turnépaket man är ute med i Europa för tillfället var det första gången undertecknad fick bevittna Svartjern live. Tyvärr hade man väldigt dåligt ljud under första halvan av spelningen och när man har en speltid på drygt 20 minuter blir det tyvärr svårt att få några höga betyg när en så stor del av spelningen var missljudande. Framförandemässigt jobbade dock Svarttjern på bra och de dödsdyrkande poserna satt där de skulle. Som vanligt när man är första band ut och spelar relativt tidigt är publiken kanske inte den största och mest engagerade, men efter att frontmannen HansFyrste gång på gång försökt elda på publiken så tycker jag att det ändå blev hyfsat drag under de sista minuterna av spelningen och således landar helheten på ett medelbetyg.
 
Band: Inquisition
Plats: Tyrol, Stockholm
Betyg: 7/10
 
Duon Inquisition startade i Colombia men omlokaliserade till Seattle i USA under mitten av 90-talet. Sedan dess har man hunnit med att släppa sex fullängdsplattor, den senaste Obscure Verses For The Multiverse ifjol. Hos undertecknad har Inquisition blivit lite av ett favoritband den senaste tiden och jag verkar inte vara den enda som fattat tycke för bandet, inte minst efter fjolårets tidigare nämnda kanonsläpp. Något som jag dock hade missat helt var att bandet verkligen var en duo även live. Även om till exempel Satyricon också är en duo så är de ju ändå fem personer när de spelar live, men inte i Inquisitions fall. Här är det verkligen två personer på scenen – Incubus bakom sina trummor och Dagon på sång och gitarr. Nu kan man ju kanske tänka sig att det skulle låta tunt med bara två instrument och att folk som tycker att black metal bara låter som trummor och gitarr skulle få några hundra liter vatten på sin kvarn, men så var icke fallet. Trots bristen på instrument lyckas Inquisition få till ett imponerande fläskigt ljud och det är inte utan att man beundrar de enorma “bollar” som faktiskt krävs för att man som i Dagons fall ska kliva ut “ensam” (trummisen kan ju åtminstone gömma sig lite) på en stor scen och sköta den enda gitarren och sången helt allena och ändå göra ett sådant jävla bra jobb. Nämnde frontman äger scenen och öser på i 110 km/h under den alldeles för korta speltiden och levererar idel högklassig svartmetall från den inledande Force Of The Floating Tomb till den avslutande Infinite Interstellar Genocide (som för övrigt är en fullkomligt fjällmagisk låttitel!). Lite loj publik och för kort speltid drar ner betyget en smula, precis när man verkligen började komma in i spelningen var den slut.
 
Band: In Solitude
Plats: Tyrol, Stockholm
Betyg: 8/10
 
Spontant kan man kanske känna att den udda fågeln i detta turnépaket är svenska In Solitude, just för att de spelar musik som är mer heavy metal än extremmetall som de andra fyra akterna ägnar sig åt, men ingenting skulle kunna vara mer fel. In Solitude besitter helt klart samma mörker som det mest extrema black metal-bandet och tillsammans med bandets vilda framträdanden som på något vis utgör essensen av rockmusik bildar man en oerhört dynamisk helhet som är lika imponerande att se och höra varje gång och denna kväll var inte mindre än min fjortonde In Solitude-spelning. Jag har recenserat en hel del av dem åt Rocknytt och således har ni förmodligen hört mig använda de flesta superlativ som finns i svenska akademins ordlista när jag har beskrivit bandets makalösa liveframträdanden, men för er som lyckats missa dessa hyllningar kan jag väl sammanfatta det med att In Solitude är ett av få band som lyckas kombinera ett tajt framträdande med en känsla av total anarki. Det känns som att bandet inte har några tyglar alls utan rusar på som hundra vilda hästar samtidigt som man ändå har full koll på allt som händer. Frontmannen Pelle “Hornper” Åhman håller alltid världsklass och balanserar ständigt på gränsen mellan genialitet och galenskap och med de stora kliv framåt han tagit röstmässigt de senaste åren utgör han idag en helhet som frontman som nästan saknar motstycke i rockhistorien. Förutom den ständiga avslutaren Witches Sabbath från den självbetitlade debutplattan utgörs kvällens setlist helt av låtar från fjolårets mästerliga Sister och även om dessa låtar håller skyhög klass, framförallt A Buried Sun och Lavender har nog aldrig låtit bättre, så är det ändå lite tråkigt att inte få större variation i låtlistan. Detta förklaras dock genom den korta speltiden och tillsammans med den tidigare nämnda bristen på variation av låtarna så är det just den korta speltiden som är en av de negativa sakerna med den här spelningen. Bandet gör dock som vanligt en gedigen insats från första till sista ton. 
 
Band: Behemoth
Plats: Tyrol, Stockholm
Betyg: 9/10
 
Trots att det är både Behemoth och Cradle Of Filth som är headline-akter på denna turné så hade det nog inte rått något tvivel om vilka som var favoriterna av de två denna kväll om någon hade gått runt bland publiken på Tyrol och genomfört en enkätundersökning. Redan innan legendarerna från Polen har gått på scenen är det riktigt bra tryck i publiken och när frontmannen Adam “Nergal” Darski till slut äntrar scenen, ritualistiskt tänder två kaserner, för att sedan dra igång en galet fläskig version av Blow Your Trumpets Gabriel från den senaste plattan The Satanist är det starten på en drygt timmeslång uppvisning i musikalisk genialitet och publiken är med på noterna från första till sista stund. Efter den inledande stenkrossen fortsätter man raskt vidare med Ora Pro Nobis Lucifer och drivet i denna låt lyckas piska upp en imponerande stämning i publiken som hålls uppe under hela kvällen genom kanonversioner av låtar som Conquer All, Christians To The Lions, Ov Fire And The Void, Alas, Lord Is Upon Me, Chant For Eschaton 2000 samt den avslutande O Father O Satan O Sun! från det senaste alstret. Personligen tyckte jag att det var lite tråkigt att man inte fick höra Demigod, men samtidigt kan jag förstå om den känns uttjatad för bandmedlemmarna då det ju är ett av bandets mer kända nummer. Från Demigod-plattan måste jag dock ge ett speciellt omnämnande till låten Slaves Shall Serve, eller rättare sagt till den makalösa publiken på Tyrol, som lyckades få till ett riktigt imponerande allsångsvrål till de avslutande fraserna “Slaves shall serve! Slaves shall serve! Slaves! Shall! Fucking! Serve!”. Att lyckas låta så pass mycket samtidigt som Behemoth manglar på i full fart och på full volym är en bedrift. Samspelet mellan Behemoth och publiken var helt klart en av höjdpunkterna med denna spelningen och lägg sedan till en makalös setlist och ett dundertaggat samt superproffsigt Behemoth i ekvationen och du har receptet på en synnerligen lyckad kväll. Behemoth är som en superdrillad pansardivision ledd av Lucifer själv och när man manglar ner allt i sin väg är det inte svårt att för sitt inre öga se framför sig hur Behemoth imaginärt har lagt brinnande städer och byar bakom sig på sin väg genom Europa och upp till Stockholm. Efter spelningen var det nog inte bara jag som kände mig fullkomligt överkörd och det går inte heller att prata om Behemoth utan att nämna den fantastiske Nergal. Trots att han genomgått – och övervunnit – svårigheter som både en cancerdiagnos och en störtlöjlig rättegång gällande det offerlösa “brottet” blasfemi har han kommit ut på andra sidan elden starkare än någonsin och en gång för alla bevisat att Friedrich Nietzsche hade helt rätt när han sa att allt som inte dödar oss gör oss starkare.

Rocknytts Sofia Bergström gjorde en intervju med Nergal innan spelningen. Klicka här för att läsa!



 
Band: Cradle Of Filth
Plats: Tyrol, Stockholm
Betyg: 3/10
 
Cradle Of Filth är väl ärligt talat ett av de mest hatade banden inom hårdrocken och jag personligen har inte hört jättemycket av dem efter den första gången jag hörde dem och konstaterade att sångaren Dani Filth låg inne med en av de mest påfrestande stämmorna jag någonsin hade hört. Efter det har man väl hört folk använda sig av Cradle Of Filth som måttstock när de ska beskriva hur dåligt någonting är och i publiken innan denna spelning kunde man höra många olika röster prata om att man skulle gå hem direkt efter Behemoth och slippa se Cradle Of Filth. Nu var ju jag på plats i egenskap av recensent och ämnade således inte att lämna konserten innan samtliga akter hade fått säga sitt och jag hade dessutom bestämt mig för att gå in med ett så öppet sinne som möjligt. Så dåliga som alla säger och som jag har fått för mig kan väl ändå inte Cradle Of Filth vara? Jo då, det kunde de tydligen! Visst, jag kan ge bandet att de absolut är tajta och inte gör bort sig när det gäller framförandet, men trummisen sitter i sin egen värld i en liten glasbur och gör väl inte direkt något för att höja upplevelsen för publiken och de övriga musikerna i bandet tycks istället mest vara desperata i sina försök att underhålla publiken, som att de försöker be om ursäkt och distrahera publiken från det faktum att deras sångare låter som ett trasigt flyglarm. Låtarna är väl överlag ganska slätstrukna, men ibland piskar man ändå på ganska bra och när jag för några sekunder tror att det äntligen ska börja ta sig så kommer då nämnde Dani Filth in i bilden igen och vips förvandlas ett aspirerande seriöst extremmetallband från att vara just ett band till att vara ett tragikomiskt spektakel med en bjäbbig, arg chihuahua i science fiction-kostym som frontman. Om Behemoth är en pansardivision är Cradle Of Filth inte mer än en knallpulverpistol.

129 Shares
Proppen

Proppen

Skribent

Relaterade artiklar

Sweden Rock Magazine

Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019

Följ oss på Facebook!