Det är en svindlande tanke att man har varit med sedan Universe bildades. Nja, inte så att jag var där men ändå med på ett litet hörn. Om jag inte minns fel så borde det ha varit runt 83/84 som skivbolaget Sonet beslöt sig som många andra bolag att man ville ha ett hårdrocksband i stallet. Sonet anordnade en tävling där första priset var att få spela in ett stekhett wax och att få lira på Studion i Stockholm. Det skulle visa sig bli en tuff batalj mellan hårdrocksfabriken Upplands Väsby och lillebror Knivsta som inte hade haft mycket att skryta med mer än möjligtvis Hansa Band som spelade pop och Mörkret Faller På.
Universe från Väsby var sprungna ur Europes skola och lät klassisk hårdrock och hade en gitarrhjälte i Michael Kling som dock både såg ut och klädde sig som om det hade varit vilken dag som helst på året. Utmanarna från Knivsta var Spellbound och hade dragit på sig både spandex, smink och fluffiga frillor, samt spelade kick ass rock’n’roll. Den karismatiske sångaren Hasse Fröberg (Flower Kings,HFMC) och gitarrvirtuosen JJ Marsch (Hughes/Turner, Bridge to Mars) ville också ta hem priset. Kampen blev stenhård och till slut så enades juryn att ge priset till båda banden. Kvällen på Studion blev ett tillfälle för samtliga hårdrockare att visa upp sig och där fanns band som Europe, Treat, Red Baron och troligtvis en hel hög till för att se Lemmy som konferencier. Till slut så blev det så att Spellbound faktiskt spelade in två album innan sagan var över medan Universe bara fick ihop debuten innan bandet gick i träda i slutet av åttiotalet.
I början av tjugohundratalet så kände den andra gitarristen Per Nilsson att det var dags att väcka liv i bandet igen men det skulle dröja fram till 2018 innan uppföljaren kom och för att inte blandas ihop med andra Universeband så bytte man namn till Universe Infinity. Rock is Alive var namnet på uppföljaren och enligt Per Nilsson så var materialet skriver redan 1987. Det var en återkomst som både jag och många andra missade, för det är en riktigt bra giv.
Jag måste erkänna att jag verkligen blev förvånad att bandet lyckats med konststycket att få vara med på Indoor Summer. Nu var bandet utan Kling på gitarren och skulle Per Nilsson fixa biffen i stället? Som första band ut på söndagen, och för ett band som sällan spelar live och än mindre utomlands så var det som gjort för en halvtom hall. Det var också lite knapert med folk till en början men tyskarna och alla andra som tagit sig dit visade sig vara nyfikna på det nästintill okända bandet. Är man först ut som nu Universe var så innebär det allt som oftast att ljudbilden krånglar en del till en början.
Det är ganska fräckt av Universe att blanda nya låtar med gamla, och kanske trodde man att publiken inte riktigt hade koll. Det var ett smart drag och hallen fylldes på desto längre konserten fortgick. En stor eloge går till sångaren Andreas Eklund som trollbinder många med att hålla riktigt hög klass. Resten av bandet såg också förvånansvärt slipade ut, trots att möjligheterna att spela live i Sverige är högst begränsade och jag märkte inte av någon nämnvärd ringrost. Själv så föredrog jag låtarna från debuten men saknade AOR-stänkaren Start Give All Your Love från uppföljaren, som ärligen borde vara självklar i setlistan på en sådan här festival. Jag fick dock som jag ville när Universe avslutade med nostalgitrippen Rollin’ On och där var det också överlägset bäst allsång så det var fler än jag som kommer ihåg debuten.
Betyg: 3.5/5
