Jag såg Creye för första gången i maj, när man spelade på Scandicrock Melodic, och skrev då att man i vissa stunder lät som poppig schlagermusik. Det var inte meningen att det skulle uppfattas som något negativt, utan mer ett sätt att försöka förklara ljudbilden. Då som nu, så började man med låten Siberia, men den här gången så var det ett helt annat ljud i skällan! Här frästa Creye på med ett betydligt tyngre artilleri och man lät nästan som ett helt annat band även om August Rauers röst är sig lik.
Någon sa till mig i publiken att så skickliga musiker som Creye borde man avnjuta sittande framför scen och det ligger lite i det trots den maffiga inledningen. Andreas Gullstrand täljer guld varje gång han knåpar ihop en ny låt och allt låtar svinsnyggt. Publikens reaktion på Creye är inte vild utan man står mer hänfört och lyssnar. Rauer imponerar inte bara med sin sång utan det faktum att han kliver runt med en skinnjacka trots att det måste vara minst fyrtio grader varmt på scenen. Man bjuds in på allsång i Carry On och till det min personliga favorit är Holding On.
Creye är utan att raljera allt för mycket ett musikers band, och visuellt så saknas det en del för att det ska lyfta helt men samtidigt så är att så välspelat och snyggt så man kan helt enkelt välja att njuta av det och inte fundera så mycket på hur många steg som avverkas på scenen. Lite mer publikinteraktion och mer ”liveljud” då många låtar tendera att låta exakt som på skiva är något som jag kan känna att jag saknar hos Creye.
Betyg: 4/5
