Midnite City från Nottingham har sedan starten siktat högt och utmärkt sig själva till Storbrittaniens främsta hårband. Sedan den självbetitlade debuten 2017 har bandet släppt ytterligare två album, där senaste ”Itch You Can’t Scratch” kom så sent som i fjol. Andra skivan ”There Goes The Neighbourhood” (2018) skapade en buzz i det melodiösa rock communityt då den bl.a blev utnämnd som årets femte bästa Melodic rock album i Classic Rock Magazine och röstades av legendariska japanska Burrn! magazine fram som ett av de senaste 35 årens bästa album.
Av medlemmarna är trummisen Pete Newdeck mest namnkunnig då han spelat med Paul Di’Anno (ex Iron Maiden) och också sitter (eller har suttit) på trumpallen i band som The Steve Grimmet band, Eden’s Curse, Grim Reaper, Blood Red Saints och Nitrate.
Midnite City anstränger sig hårt för att återvinna pudelrockens klichéer både musikaliskt och i sitt scenspråk. De lyckas delvis. Musikaliskt låter det bra, Miles Meanin har till exempel alla nödvändiga shreddingskills, men jag har aldrig varit särskilt förtjust i Rob Wyldes tunna sång.
Strax innan grungen mördade alla hårband hade band som Danger Danger, Firehouse och Hardline stora framgångar, vilka utgör grundplåten till Midnite Citys sound. Ibland gör sig dessa band lite för övertydligt påminda. Det är också det som är Midnite Citys problem. När de försöker tuffa till sig låter de som Hardline och Firehouse och när de är i sitt mest melodiösa Danger Danger läge blir det lätt mest söt och plastig pudel/schlagerrock utan nerv och substans. Av de låtar som framförs ikväll tycker jag ”I Don’t Need Another Heartache”, ”Summer Of Our Lives” och ”Give Me Love” främst beskriver bandets eget DNA. Tyvärr spelas aldrig bandets i mitt tycke bästa låt ”Can’t Wait For The Nights”, vilken hade utgjort en grym avslutning.
Konklusionen blir att Midnite City låter bra, bitvis riktigt bra, ljudet är kanske festivalens bästa överlag. Detta glädjer mig då produktionen på skivorna är platt och odynamisk. Tyvärr är Midnite City som sagt rätt endimensionella och man blir ”mätt” efter ungefär en kvart.
Rob Wylde – Sång
Pete Newdeck – Trummor
Miles Meanin – Gitarr
Shawn Charvette – Keyboards
Josh ”Tabbie” Williams – Bas
