ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

LIVERECENSION: Nestor – Nestor Fest 2022-08-13

För att få en början till den här recensionen så måste vi försöka sätta allt i perspektiv, för att det ska vara någorlunda överskådligt för er läsare. Först har vi ett gäng män som en gång i tiden var grabbar som drömde om att bli stjärnor, men i den ödsliga bygden så försvann rockdrömmarna någon gång i mitten av nittiotalet i ett liv som kom i mellan. Så har nog väldigt många unga musikers drömmar slutat och det är inget underligt med det. Men att nästan trettio år senare ta tag i rockdrömmarna och faktiskt göra en realitet av det är desto mer sensationellt. Det var det som hände när Tobias Gustavsson i pandemitider skrev låten 1989 och ringde upp sina forna vapendragare för att spela in skivan man aldrig gjorde 1989.

Allt det där vet säkert redan de flesta och det är inte många som kan ha missat hur Nestor dragit fram med sitt segertåg och erövrat ny festivalmark för varje vecka som har gått. När jag stötte på bandet under Sabaton Air så trodde man att bandet lirat på över tjugotre ställen sedan juni månad, och då förstår man att tiden på stranden och med familjen har varit högst marginell. Men för att på något sätt kröna detta fantastiska Nestorår, så blev valet att ta sig tillbaka dit man kommer ifrån. Falköpings Folkpark bokades in efter en vild kväll med vännerna, som har planerat Nestor Fest i närmare åtta månader. Det har bokats, planerats, fixats tillstånd, kontaktat matleverantörer, ljus och ljud samt en scen skulle på plats då den gamla vittrat sönder. Det stannar inte vid det, utan man chartrar ett tåg som gick enkom mellan Göteborg och Falköping för att slussa glada Nestor fans till parken. I mina ögon som egen företagare så kändes det hela som ett enormt risktagande och allt skulle fixas samtidigt som bandet var ute och turnerade. Att bandet är uppbackat av ett fantastiskt gäng vänner som har bred erfarenhet av branschen var nog förutsättningen för att det hela skulle bli av, och på vilket sätt ska jag snart berätta.

nestor
Foto: Andreas Östlund

Nestor Fest blev utsålt redan i juni, att det skulle bli en publiksuccé var redan klart. Faktum är att hela 60% av alla som skulle dit var Falköpingsbor, Göteborg bidrog med 5% men Skövde var bättre med sina 7%. Kvarvarande delar av Sverige drog in nästan resten med hjälp av orter som Alingsås, Broddetorp, Kinnarp, Tidaholm, Floby, Herrljunga, Gudhem och lilla Stockholm. Det kom faktiskt en procent från utlandet där japanska Keiko Yamasita faktiskt fick möjligheten att mötas upp av bandet på plats.


Själv så åkte jag dit tidigt på lördagen för att hitta en bra parkering och insupa miljön av ”Ghost Town” Falköping. Jag hade med mig min fru ifall det skulle bli allt för ödsligt och tog ett varv runt stan, och det gick ganska fort. Vi åt en klassisk flottpizza på ett av stans hak, konstaterade att ICA inte hade is, såg ett antal motorburna ungdomar som uppenbarligen inte verkar ha problem med dagens bränslepriser och njöt av det fantastiska sommarvädret. Man vill inte riktigt tänka på om hur det skulle ha varit om regnet öste ner, men goda människor får också någon form av gudomlig rättvisa och därför sken solen den här dagen.

Jag fick det berättat för mig att den pensionerade lärarinnan Anita var ute och gick utanför Folkets Park, och någon frågade om hon sökte något. Hon sa bara att hon varit lärarinna åt någon av grabbarna och bjöds in för att få träffa bandet backstage. Hon hann inte mer än in genom dörren då hon fick höra ett skrik ”Anita” av Tobias Gustavsson och nästan unisont av Jonny Wemmenstedt, som också hade Anita som lärarinna fast ett år senare då han är ett år yngre än Tobbe. Därefter utbröt ett stort kramakalas och självklart så fick Anita en inbjudan till kvällens konsert. Att Nestor har fötterna kvar i Falköping är det inget snack om, och att man kan vara ödmjuk och lyckas inom musiken är bandet ett bevis på.

Att förankra en sådan här tillställning sker självklart bäst med en förfest och mycket riktigt när klockan slog tre öppnades grindarna för denna gratistillställning dit alla kunde komma. Det fanns bar, mat och merchandise med en för dagen helt ny Nestor T-shirt. Bandet signerade, och bjöd sedan på ett så kallat akustiskt set till allas stora förtjusning. Dagen till ära så hade man också bjudit in Folkparks generalen Gunnar Johanzon som var mannen som styrde parken under glansdagarna och intervjuare var Tobias Gustavsson själv som ställde personliga och intressanta frågor. Vid 80 år fyllda så visade det sig att Gunnar Johanzon var knivskarp i sina analyser och att glädjen till att folkparken äntligen skulle väckas till liv var stor.

nestor
Foto: Andreas Östlund

Vi hann sedan återhämta oss ett par timmar och lite förfriskningar innan parken öppnande igen klockan sju. Den här gången så bjöds det på dubbeldisco som tydligen var en stor grej i Falköping på den tiden det begav sig. För att försäkra sig om att plattarorna vändes på rätt sätt så var båda Dj’s från det glada åttiotalet på plats. PK Fresh (Dj Pär) och Dj Kålle såg till att det här blev en klassisk sommarkväll i folkparken, och värmen steg ytterligare ett par grader. Fyndigt nog så hade man döpt barer, dansgolv och mathak efter lokala ”förmågor” så som Berras Bar, Badmästare Bullers Hångelhörna, Maggans Café, Timmerstugan, och det fanns även ett Stellans Stop Spontan Disco för den som ville spela medhavd musik. Självklart så fanns det pilkastning på ballonger, och chokladtombola. Snacka om en rejäl nostalgikick!

Allt det här ledde till en fantastisk publiksuccé och hela 2920 biljetter hade sålts och därtill så var det nog flera gäster som bjudits in av olika anledningar. Parken var verkligen packad till bristningsgräns den här kvällen, och nu stod vi alla där för att äntligen få se stadens stolthet, Nestor. Jag hade haft förmånen att se bandet vid ett flertal tillfällen innan och undrade självklart om det skulle vara liknande som tidigare eller om man skulle bjuda på något extra. Det skulle bli det senare!

Till tonerna av On The Run, bomber och granater så sprang Kapten Tobias Gustavsson ut med sitt manskap dagen till ära uppklädda i ett helt vitt ställ. Otroligt tjusigt och det fick mig att tänka på Kiss gamla parhästar på skivbolaget Casablanca, alltså bandet Angel. Sen så hör det väl sommaren till att klä sig i vitt och Nestor hade verkligen fattat grejen. Mellansnacket var verkligen riktat till Falköping och bygden runt omkring, så Kids In a Ghost Town letade sig in i tretusen hjärtan utan minsta motstånd. Som tredje låt presenterades Stone Cold Eyes, och då klappar publiken taktfast utan att bandet ens behöver fundera på att uppmana någon att höja händerna i luften. Själv så slås jag av att trumspelet från Mattias Carlsson är precis så där ruskigt tight som musiken kräver. Han är väl inte den som syns mest där bakom trumsetet trots sin längd utan låter stockarna göra jobbet.

Det är rent fascinerande att se publiken i Falköping som är rätt långt ifrån det man brukar se på rockkonserter och rockfestivaler. Det är nästan så att jag skulle säga att det var mer kvinnor på plats än män, och det är väl ganska unikt när det gäller rockmusik. Tror att Nestor är kilen mellan det hårda och det poppiga som väldigt många människor kan relatera till och uppskattar. Tror knappast att publikrekordet på Sweden Rock Festival var en slump, och att bandet är inbokat på nästan galet många festivaler. Den ödmjukhet som bandet utstrålar är något så ovanligt, men uppenbarligen funkar det finfint.

När Louise Gardtman kliver in på scenen långt vackrare än grabbarna i en tjusig vit kreation, så vet man att vi kommer att få höra Tomorrow. Hur kultigt det än må vara att Nestor fick med Samantha Fox att sjunga den här låten på plattan, rent sångmässigt så spöar Louise bystdrottningen med hästlängder där hon står på scenen och sjunger duetten med Tobbe ”tusentusen, tack” Gustavsson. Tror att det rinner en hel del tårar i publiken (eller är det bara jag?) då det här verkligen är en höjdare. Självklart så ska man ösa beröm över Rektor Martin Frejinger som så snyggt och balanserat gör Tomorrow så vacker. Lite överraskande är nästa steg då gitarristen Jonny Wemmenstedt bränner av Gary Moores The Loner och visst var det tjusigt värre men nästan gång så får man hoppas att Jonny plockar fram något eget i stället.

Tobbe hinner få på sig en ny skjorta och denna kväll så fanns det att köpa en Perfect 10 T-shirt. Anledningen var rätt uppenbar med låten Perfect 10 (Eyes Like Demi Moore). Perfect 10 gör sig så mycket bättre live än på platta, där den bara är en nia. I These Days nämner Tobbe Gustavsson något om Hearts These Dreams, och visst finns det liknelser och sämre förebilder kan man ha. Stone Cold Eyes påminner onekligen en del av Giants Hold Back the Night, och varför inte lyfta upp det som var bra med den melodiska hårdrocken från åttiotalet och göra det till sin egen. Faktum är att när man har sett Nestor flera gånger så inser man att man har gjort ett hitalbum där samtliga låtar är av högsta klass även om man av någon anledning väljer att inte spela vackra We Are Not OK.

Senaste singeln Signed In Blood är ett sådant musikaliskt tuggummi som håller mig vaken om nätterna och efter lite sömn så vaknar jag till låten i mina öron. Lyssna på basgången och här får polisen/basisten Marcus Åblad visa att han har nästan lika bra pipa som bandets sångare, och det vore onekligen intressant att höra en hel låt med Marcus som sångare.

Det är en tropisk natt i Falköping och att det sprutar eld från scenen, när Firesign drar i gång sänks knappast temperaturen. Publiken i Falköping bjuds på mer pyro, laser och effekter än vad folkparken varit med om under hela nittonhundratalet. Till slut så kommer låten där man väl kan säga att det hela började, alltså 1989. Publiken stod redo och vi försökte alla sjunga med efter bästa förmåga. Denna midtempo låt lyfter i refrängen så till den milda grad, att för oss som var tonåringar under åttiotalet blev det som flashback av minnen. Undrar egentligen hur det känns för alla som var födda senare och tror att Nestor har hittat känslan som vi svenskar gillar. Bandet lämnar sedan scenen för en kort stund, innan publiken ropar in Nestor för extranummer.

Här bjuds vi på en äkta åttiotalshit i I Wanna Dance With Somebody( Who Loves Me) som Whitney Houston gjorde till en megahit. Nestor fixar den här galant med konfetti och fridans i publiken. Egentligen vill ingen att den här festen ska ta slut och It Ain’t Me som fått ett extraliv i pianoversionen är sannerligen en maffig avslutning. Vågrörelserna genom den lyckliga publiken blir ett passande slut på en magisk afton. Nestor lovar att komma ut till oss och fortsätta festen, och det känns som den ultimata förlängningen av klassfesten som aldrig blev av. Utmattad så tog jag mig till Stellans Stop Spontan Disco, för att andas en stund. Den fungerade tydligen även som utomhustoalett och man får vara tacksam av att ingen använde den lilla plastpool som var utställd. Det var kul att snacka med folk som man aldrig träffat tidigare och alla hade ett stort leende på läpparna, och det här vill vi göra om.

Det här är ingen regelrätt konsertrecension, och det vore direkt förmätet av mig om jag inte tog i beaktande av att hela arrangemanget var en stor del tillsammans med framförandet på scenen. Ni som var där vet vad jag menar, och ni som inte var där önskar att ni borde ha varit där. Så genomtänkt, så välplanerat, så folkligt, så jäkla roligt och alldeles, alldeles underbart!

Tusen, tusen, tack till Nestor!

Betyg:5/5

RELATERADE ARTIKLAR
MÅNADENS RECENSIONER
FÖRRA MÅNADENS RECENSIONER
FILM
LIVE
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter