ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

LIVERECENSION: Black Paisley – Skogsröjet 2022-07-29

Det är alltid en skön känsla att få komma till Skogsröjet. Man får ett varmt välkomnande, blir omhändertagen, slussas till rätt plats och slipper bli dissekerad som en grovt kriminell när man går igenom säkerhetskontrollen. Så med ett leende på läpparna så stegade jag i väg för att se Black Paisley i solskenet. Gårdagens avslutning med Hardcore Superstars gjorde att många ”röjare” återhämtade sig på campingen eller värmde upp i öltälten som tyvärr står på ett sätt så att man inte har möjligheten att vare sig se eller höra banden som står på scen. Vattenhålet drar allt för ofta fler ”åskådare” en vissa band, och eftersom man inte får ta med sig drickat ut som på exempelvis SRF, så är det lätt att man fastnar i den gemytliga miljön i stället för att njuta av den fantastiska lineup som Skogsröjet lyckats få till.

Black Paisley har gått från att vara ett skapligt band till att verkligen vara ett band att räkna med när Franco Santunione (ex. Electric Boys) valde att både producera och spela med bandet. Faktum är att man bara varit i gång sedan 2015, så det är inte illa pinkat. Inledningsvis så stämmer inte ljudet vare sig på eller av scenen när BP med Stefan Blomqvist på sång drog i gång med Damned. Man avhandlar redan som andra spår guldkornet Higher Love, som inte heller riktigt hittar hem i ljudbilden och det märks på bandet att rundgång på scen inte ger rätt fokus. Det blir ganska tydligt att Franco med all sin rutin försöker få i gång den eftermiddagssega publiken i Not Alone och Step Back, vilket uppskattas av oss som är där.


Black Paisleys blues osande hårdrock borde väl rimligtvis vara ganska lättrattad för ljudteknikern men här sker inga underverk vilket inte känns rättvist för bandet som öser på så gott man kan. Man rullar på med I Want Your Soul, Crazy, och Timeless. Vid Give it Up, så var det en hel del som gjorde precis det när man inte fick det förväntade fläskiga rocksoundet som Black Paisley står för. På festivaler är publiken inte nådig om inte allt blir serverat på bästa sätt. Jan Emanuelsson på bas och Robert Karasczi fortsätter att lägga fina mattor åt Franco och Stefan på Don’t Call Me a Liar och Without Us men det hela vill inte riktigt lyfta den här eftermiddagen. När väl Run, Run, Run får det att dunka lite extra i hjärtat så önskade man att Black Paisley hade fått en andra chans fast med bättre ljud.

Betyg: 3/5

RELATERADE ARTIKLAR
MÅNADENS RECENSIONER
FÖRRA MÅNADENS RECENSIONER
FILM
LIVE
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter