Skansen är en plats som för gemene man betyder många olika saker. Det är skådeplats för en nationalromantik som har haft enorm betydelse för hur vi ser på det idylliska Sverige ur historiens svunna tider. Det är också kanske främst i modern tid förknippat med ett ofta krystat och glättigt underhållningsprogram i TV där kameran ofta fångar människors krampaktiga leenden, människor som sålts en dröm om en gemytlig sommarkväll sjungandes Gyllene tider-dängor men istället slängs in i någon bisarr form av tortyr där Dead By April growlar Kalle på Spången. Vad Skansen kanske är minst förknippat med av allt är högkvalitativa hårdrockskvällar. Åndå känns det denna kväll som en precis lika naturlig plats för gitarriff som för midsommarfirande.
H.E.A.T
När den gamle rymdfararen Ace Frehley fick åka tillbaka till Jendell och ställde in sin konsert så klev Sveriges kanske bästa melodiska hårdrocksband H.E.A.T in. Bandet, som numera inhuserar ”nytt” blod i form av originalsångaren Kenny Leckremo har nyligen kommit tillbaka från en lång Europaturné och har verkligen fått en nytändning med tre urstarka singlar från bandets kommande skiva ”Force Majeure” som släpps om bara någon vecka.
Att bandet precis har en gedigen turnérutin i bagaget är verkligen något som märks när de sparkar igång med brottarhiten ”One By One”. Hela bandet, och framförallt Kenny Leckremo är taggade till tusen och i efterföljande pärlor som ”Dangerous Ground” och ”Rock Your Body” från samma skiva är det verkligen H.E.A.T som ställer det melodiska hårdrockskåpet framför en entusiastisk om än fåtalig publik.
Setlistan består till största delen av låtar från bandets senare skivor, och trots att det är lysande låtar vi pratar om så är det svårt att inte jämföra framförallt Kenny med bandets tidigare sångare Erik Grönwall. Det är att göra de båda sångarna en otjänst eftersom de är väldigt olika. Därför kan jag tycka att bandet borde våga stuva om i setlistan mer och lufta fler låtar från Kenny-eran, därför att de är i de låtarna, som i kvällens bästa låt ”Straight For Your Heart” och de nya ”Back To The Rhythm” och ”Hollywood” som denna nygamla reinkarnation av bandet glänser som mest. Det till trots så bevisar H.E.A.T med denna tidiga kvällskonsert att de fortfarande är bäst i Sverige när det kommer till melodisk hårdrock och att de fortfarande är en lika självklar succé live som på skiva.
Betyg: 4/5
The Struts
Som konsertrecensent brukar jag försöka hålla mig borta ifrån superlativ som ”underbart” och ”fantastiskt”. Man måste ju ändå försöka ha någon form av objektiva glasögon på sig. Men det är faktiskt omöjligt att hålla superlativen borta när ett av världens kanske bästa band just nu, The Struts, ställer sig på scenen på Skansen denna kväll.
De engelskbördiga rockbandet har slagit stort i USA de senaste åren, men är av någon outgrundlig anledning fortfarande något av en doldis i Europa. Denna relativa anonymitet på Europas rockscen samt den fåtaliga publiken under kvällens konsert borde anses som en oförrätt värdig den internationella brottsdomstolen i Haag. Men det är inget som bekommer bandet. Från den inledande smällkaramellduon ”Primadonna Like Me” och ”Body Talks” visar bandet att de inte spelar någon roll för dem att de spelar inför kanske 200 personer på Skansen en regnig lördag, de hade lika gärna kunnat spela inför ett slutsålt Stadion. Bandets sångare Luke Spiller är verkligen född till att vara frontman, och det är inte en underdrift att säga att han med lätthet skulle kunna mäta sig med storheter som Steven Tyler och David Coverdale när det kommer till karisma och scenpersonlighet. Publiken äter ut hans hand från första sekund, och det säger inte lite om hans talanger när han får publiken att sjunga med i bandets nyaste låt (ännu inte släppt) ”Falling With Me” som om det vore bandets kanske äldsta och största hit.
Resten av bandet är kanske inte lika flamboyanta, men besitter likaväl en enormt genuin spelglädje och proffsighet, vilket gör att låtar som ”Dirty Sexy Money”, ”Fire – Part I” och ”Put Your Money On Me”, som redan på skiva är givna hits, blir något alldeles extraordinärt live. När sedan avslutningen med bandets största hit ”Could Have Been Me” ekar ut över Solliden så bevisar The Struts verkligen att rocken 2022 inte är död. Även om det är en oförrätt att bandet inte är ett av världens största band just nu så finns det verkligen bara en väg för dem att gå och det är uppåt. Kanske borde man istället glädjas åt att man var en av de få som fick se dem innan de breakade världen över på allvar.
Betyg: 5/5
W.A.S.P
Det finns få band som har en sån speciell relation med Sverige som W.A.S.P. Att bandet fick vara förgrundsfigurerna för den Siewert Öholm-ledda moralpaniken över hårdrockens farlighet har verkligen lett till att bandet fortfarande kanske har sitt allra starkaste fäste här uppe i Norden. Tre gånger har bandet försökt att boka en turné under pandemin, och tre gånger har de fått ställa in. Därför känns det väldigt efterlängtat, både från bandet men kanske framförallt för publiken när Blackie Lawless och hans mannar äntligen står på en scen på svensk mark och sparkar igång kvällen med en benkrossande ”On Your Knees”.
Bandet låter för kvällen faktiskt förvånansvärt bra, och Blackie sjunger bättre än han har gjort på mycket länge. Om det hör till en nytändning hos bandet eller att de inte har spelat på 2,5 år låter jag vara osagt. Men i klassiker som ”L.O.V.E Machine” och nyare låtar som ”Crazy” och i den för kvällen bästa ”The Idol” så låter både Blackie och resten av bandet nästan lika bra som de gjorde under 80-talet, och det är med tanke på den något svajiga form som bandet har haft under de senaste åren (innan pandemin) imponerande.
Men det finns ändå ett par saker som lägger en lite blöt filt över kvällens konsert. Att bandet envisas med att spela några av sina största och bästa låtar i medleys är något som kanske funkar på en festival när man har ont om speltid, men att som headline-akt där folk inprincip betalat bara för att se dig inte bara köra ett utan två medleyn och dessutom exakt samma setlist som för flera år sedan (innan pandemin) blir faktiskt bara ett tecken på att man inte ansträngt sig det minsta för att ge fansen något nytt när man har varit borta så länge. Att sedan Blackie inte säger mer än ”Hello” och ”Goodbye” under konsertens ordinarie 45 minuter är också ganska tråkigt, när man tidigare under kvällen har blivit överöst med publikfrieri.
Men dessa saker till trots så revanscherar sig W.A.S.P ändå i extranumren, och i ”Chainsaw Charlie”, ”Wild Child” och avslutande ”I Wanna Be Somebody”, där faktiskt Blackie ägnar sig åt en hel del publikfrieri så bevisar ändå bandet att man fortfarande kan bära headlinestämpeln med bravur.
Betyg: 3,5/5
