LIVERECENSIONER SRF
POPULÄRA LIVERECENSIONER SRF
INTERVJUER SRF
Guns N' Roses
Foto: Tim McWilliams
Dagar
Timmar
Minuter
Sekunder

Liverecension: Guns’n’Roses – Sweden Rock Festival – 2022-06-11

Första gången Guns’n Roses spelade på Sweden Rock var 2010, då med Axl Rose som ensam originalmedlem. Det är en spelning som nog de flesta av oss som bevittnade spektaklet helst vill glömma. Sedan dess har Slash, Duff och Dizzy Reed anslutit och bandet har sedan 2016 varit ute på ett formidabelt segertåg över världen. Sist G’n R spelade på svensk mark var 2018, då Ullevi för första gången i bandets historia förärades ett besök.

En halvtimme försenade dyker de upp (några i publiken har redan börjat bua). Tämligen oinspirerade versioner av ”It’s So Easy” och ”Mr Brownstone” inleder och det som är mest intressant här är att Duff har på sig ett sverigelinne.


Guns är kända för långa spelningar och lever efter devisen att allt ska med. Det är ett tveeggat svärd. Å ena sidan ör det kul att mer obskyra låtar som ”Shadow Of Your Love” inkluderas och en rolig överraskning är att Velvet Revolver dängan ”Slither” får ta uttrymme. Det är också här som bandet vaknar till liv på allvar. Den energin rider de sedan vidare på i ”Welcome To The Jungle” och ”Double Talkin’ Jive”.

Annons:

Musikaliskt levererar Guns på topp, men min förhoppning efter Friends Arena 2017 och Ullevi 2018 om att bandet till nästa gång skulle trimma ner setlistan med en halvtimme infrias inte. Man behöver nämligen inte spela en massa onödiga covers när man sitter på en såpass gedigen låtskatt som Guns. Vi vet ju också att Axl vikarierade för Brian Johnson sist AC/DC turnérade men behöver inte höra Guns riva av ”Back In Black” för det.

Det är låååånga transportsträckor mellan topparna och skitlåtar som exempelvis ”Chinese Democracy” och senaste singeln ”Absurd” borde naturligtvis aldrig ens ha varit påtänkta till en festivalsetlista. Inte heller behöver vi ett långt utdraget bluessolo innan ”Sweet Child O’ Mine”. Det spelar liksom ingen roll att Slash är en grym gitarrist och den coolaste katten i svart hatt, det BEHÖVS INTE!! Och att bandet gjort världens tråkigaste låt till sin egen (ja, jag pratar om ”Knocking On Heavens Door”) rättfärdigar såklart inte att den alltid ska dras ut in absurdum till en kvart.

Bland höjdpunkterna i denna högst ojämna och brokiga konsert märks jetladdade versioner av ”Reckless Life”, ”Live And Let Die”, ”You Could Be Mine” och ”Nightrain”. Bland de långa episka låtarna sticker ”November Rain” ut som klart bäst framför ”Estranged” och ”Coma”. I övrigt är tempot segare än knäck. Jag står faktiskt och längtar tills konserten är slut flera gånger och då är det något som är åt skogen fel.

Axl är förvisso i fin form och rösten håller, men vid sextio års ålder har den förlorat sin karaktäristiska rasp. Han låter mest som en blandning mellan en mupp och en katt, vilket känns sådär.

Kanske är jag en surmagad gammal gubbe, men Guns’n Roses är helt enkelt varken särskilt rebelliska eller underhållande längre. Det verkar inte Duff heller tycka. Han ser helt tom ut i blicken och ler inte en enda gång under de tre (!) timmar bandet står på scen. Av de är minst en timme överflödigt dödkött.

Bäst: You Could Be Mine, Live And Let Die, Reckless Life, Nightrain

Betyg: 2,5/5

RELATERADE ARTIKLAR
TOPPLISTAN SRF-NYHETER
FESTIVALNYHETER
VECKANS MEST DELADE
ALLA NYHETER
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

ROCKNYTT_LOGGA_2022

SÖK PÅ ROCKNYTT