Hypade och häcklade. Kingdom Come lämnade ingen oberörd vid debuten under sent åttiotal. Bandet avfärdades av många som en Led Zeppelin klon då musiken var starkt Zeppelininfluerad och originalfrontmannen Lenny Wolf påminde mycket om Robert Plant i uttrycket.
Bandet känns lite ostrukturerade inledningsvis i ”Shout It Out”, som annars är en av deras bättre låtar i mitt tycke. I ”Perfect O” går nuvarande sångaren Keith St John, som har ett förflutet i en sentida upplaga av Montrose, runt och delar ut setlistor till resten av bandet vilket känns sjukt oproffsigt. Sången är svajig, det låter otajt och gitarren låter en aning ostämd i ”Living Out Of Touch”. Vad det beror på låter jag vara osagt, beror det på bakfylla, är de orepade, eller bryr de sig helt enkelt inte?
Ni har redan listat ut varthän det barkar vid det här laget och inte blir det bättre av att vi bjuds på flera utdragna, oinspirerade, ointressanta och fullständigt meningslösa solon på såväl gitarr som bas. Bandet fullständigt massakrerar sin största hit ”Do You Like It” och ”Pushing Hard” avbryts inledningsvis av oklar anledning och startas först efter att Keith av oklar anledning håller en monolog om att vi kommer ha besegrat cancer om femton år.
I ”Get It On” kör Keith lite call and response med publiken och man kör ett par vändor ur Led Zeppelins “Black Dog”, men missar totalt sina cues i riffet (!) Det här mina vänner är ett band som helt tappat greppet. De låter i bästa fall som ett duktigt fritidsgårdsband och det är sorgligt att se trummisen James Kottak stappla fram till scenkanten för att buga tillsammans med sina bandkamrater efteråt. Det är inte konstigt att han fick sparken från Scorpions. Undrar om han går på valium? Han spelar i alla fall riktigt illa, släpigt och sackar betänkligt genomgående under hela konserten. Detta kan tyvärr vara Sweden Rock Festival årgång 2022’s största fuckup.
