ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

LIVERECENSION: Sonata Arctica – Sweden Rock Festival 2022-06-10

Det finländska Power Metal-bandet Sonata Arctica började bra och konserten blev bara bättre och bättre. Festivalkänslan var på topp och artisterna fick oss att sjunga med. Det blev en fantastiskt härlig stämning. Efteråt var många alldeles upprymda av glädje, tack vare gruppens härliga musik.

Sonata Arcticas sound kännetecknas av snabb, melodiös Metal och en frontman som kan ta rena, höga toner. Tony Kakko har en viss dramatisk utstrålning och fick lätt kontakt med publiken. Kakko fick oss att sjunga med och en stund senare att klappa i takt. Det var fullt ös på en gång. Frontmannen svängde ett par gånger över till en grövre röst. Strax efter kunde han dra iväg uppåt, till de högre tonerna, med en mildare stämma. Den ekade ut över människorna i solskenet. Ihop med musikens snabba rytm och fina melodier blev det väldigt fängslande. Vid många tillfällen blundade jag och lät kroppen gunga med till musiken.

Gitarristen Elias Viljanen imponerade. Lugnt och säkert levererade han sprudlande toner i en rasande fart. Sångaren rörde sig över hela scenen. Vid något tillfälle bar han omkring på mikrofonstativet som om det vore en gitarr, ställde sig bredvid Viljanen och lirade på låtsas, men med inlevelse. Båda log.

Många var vi som gav till ett litet tjut när låten ”I Have A Right” kom. Av glädje sträckte jag raskt upp min arm i luften och pumpade med knytnäven i takt till den välbekanta melodin, samt sjöng med för full hals till den fina texten. Pasi Kauppinen spelade fantastiskt på sin bas, likaså Henrik Klingenberg från sitt podie av keyboards. Henrik hade som vanligt även en bärbar keyboard, som han strövade omkring fritt på scenen med.

En bit in i konserten lugnade det ner sig en stund, när Tony satte sig på scenkanten och sjöng ”Tallulah”. Strax därefter gav ”FullMoon” extra energi till alla, både bandet och publiken. Sångaren satte sig först ner på scenen en gång till, den här gången mitt på den lilla catwalken. Han dirigerade publiken, som sjöng början istället, innan biten drog igång ordentligt och frontmannen hoppade upp på fötter igen. Alla åskådare skrålade med i texten varje gång när orden ”run away, run away” kom. Det blev en väldigt härlig stämning.

En av de lite tyngre låtarna var “Don’t Say A Word”. Den blev väldigt cool live och bandet framförde den enormt bra. Basljudet tycktes pumpa genom min kropp och luften vibrerade. Keyboardisten growlade en del ord i bakgrundssången. Det tog inte överhanden, utan smälte in bra.

Jag hade på känn att det skulle bli bra, men det blev till och med bättre än förväntat, förutom att ett par mikrofoner slutade fungera precis i slutet. Det var en suverän konsert. Man ville inte att den skulle ta slut.

RELATERADE ARTIKLAR
FILM
LIVE
Rocknytt

Tipsa oss om nyheter



ROCKNYTT_LOGGA_2022

SÖK PÅ ROCKNYTT

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER