Dessa metallhjältar får väl närmast sägas tillhöra en av grundbultarna inom klassisk heavy metal och behöver ingen närmare presentation. Accept har fostrat flera generationer svenska metal fans sedan de slog igenom i början av åttiotalet och har gott om klassiker i katalogen för att kunna strössla över en eftermiddagsrusig Sweden Rock publik.
Tyskarna inleder med färska käftsmällen ”Zombie Apocalypse”. Ljudet är inte det bästa (i alla fall inte där jag befinner mig) och särskilt inte när Christoffer Williams smattrar på med kaggarna som då tyvärr dränker det mesta.
Gubbarna har dock ett energikapital som heter duga redan från start och Accepts eviga konstant Wolf Hoffman ser ut att trivas som fisken i vattnet och ler lika ofta som han manar på publiken att klappa och sjunga med.
Den ”nye” killen Mark Tornillo har verkligen blåst nytt liv i Accept sedan han gick med i bandet 2009 och idag är karln fullkomligt turboladdad. Han ser ut som metallens svar på Brian Johnson och med sin sinnessjuka energi och taggtrådsraspiga röst räddar han mediokra låtar som ”Pandemic” och ”Symphony Of Pain” från att bli totalt omkörda av klassiker som ”Restless And Wild” och ”Overnight Sensation”.
Att Tornillo kan skrika ordentligt bevisar han med bravur i råmangelbomben ”Fast As A Shark” där vi också får ta del av ett trestämmigt virtuost gitarrsolo som heter duga. ”Objection Overruled” och ”Teutonic Terror” låter både inspirerade, pigga och arga och skönt melodiskt tung gungiga ”Shadow Soldiers” gör att jag mår riktigt bra.
Som väntat är det evergreens som ”Princess Of The Dawn”, ”Metal Heart” och ”Balls To The Wall” som funkar allra bäst och genererar mest allsång och när ”I’m A Rebel” ljuder över fälten i Norje är det garanterat fler än undertecknad som gärna hade velat ha mer.
Bäst: I’m A Rebel, Balls To The wall, Fast As A Shark och Metal heart
Betyg: 4/5
